Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 2

lyckligtvis icke känna alla dess fasor — den fattigdom, som endast den tunnaste planka skiljer från nödens djupa, mörka: bräddjup. Denna fattigdom hade Dora aldrig känt. Hon hade blifvit uppfödd under små omständigheter; men hon hade alltid känt sig trygg sin lilla bur och hade icke någon föreställning om det lif som föres af dem, som, då de gå till hvila om vällen, icke veta om de den följande dagen skola få bröd att stilla sin hunger. Att förlora niotiondedelar af sin inkomst betydde föga, så länge den sista tionlelen, som ännu var qvar, var i det närmaste tillräcklig. Men att förlora äfven denna; men att behöfva möta en andra fattigdom, vida mera förskräcklig än den förra, detta fyllde henne med ett slags fasa — icke för hennes egen skull allena, utan för de persoers som hon älskade. Min stackars mor! Min stackars tantl jänkte hon. Hon stod i den djupa skuggan från den samla väldiga Nötre Dame-kyrkan, och hon sick dit in. Hon måste söka att lugna sig nnan hon träffade dem der hemma; den lunkla belysningen, den svala luften, den svaga, lukten af rökverk, storleken och ödsigheten i detta kristliga själahem, vaggade hennes själs kortvariga storm till ro. När lit kom omkring, så kunde hon ju arbeta; härdighet och mod. Hon hade ingen annan att lita sig till än Försynen, och Försynen skulle derföre nog draga försorg om henne ych dem som voro henne dyrbara. Hon var wu lik en af dessa luftens fåglar, hvilkas frihet och ledighet hon ofta hade afundats. Liksom de hade hon ingenting samlat; lik. dem, nåste hon lefva på hoppet, så framt hon ks ville helt -förtvitas. hon ks oras hjerta klappade modigt, då hon kow ill Henny slutsats, Pigan var en mvdiy dicke,