Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 2

Roman itvå delar af JULIA HAVANAGE. Öfversältning från engelskan af C. J. Backman. En vacker eftermiddag i September gick Dora, då hon lemnade taflegalleriet, bort till en fattig förgyllare, hos hvilken hon för en månad sedan fado beställt en ram till en tafla, som hon hade gjort för egen räkning. En hel mängd olycksfall hade hindrat Dubois att få ramen färdig till den tid han hade lofvat. Dora hade varit tålig och till och med gifvit honom litet understöd, men nu var hennes tålamod slut, och hon trädde in på den mörka gata, vid hvars slut Dubois vdde, med fast beslut att hålla en straffpredikan för honom. Jag skall inte vara allt för beskedlig, utan visa mig fast och bestämdo, tänkte Dora. Men då hon i detsamma kom fram till förgyllarens dörr, och ett smutsigt oc trasigt barn låste upp för henne och hon ännu en gång såg fattigdomen derinne, veknade hennes hjerta. Det är en förfärlig likhet mellan alla fattiga hem. Ställ dem under hvilken breddgrad som helst, så finnes det alltid tre väsentliga egenskaper som-utmärka dem: mörker, smuts och oordning. Det finnes visserligen undantag, men detta är den allmänna reseln. Somliga drag hafva de gemensamma på ett högst söllsamt sått. IHvarföre är dep fatti t. ex. öfverallt så kär i fjäderfä? Dubois o Å. P. 173 174. 178 178, 180, 181, 184, 185, I Äl ve Ive. de