Aftonbladet – 25 augusti 1868, sida 2

Hon skulle ha talat om det för sin mor, om mrs Courtenay hade kunnat bevara en hemlighet för mrs Luan; men detta var en omöjlighet. Och somdet skulle ha varit grymt att göra stackars mrs Luan olycklig vid tanken på att Dora slösade bort penningar, så teg Dora helt försigtigt. Äfven du ser lycklig ut, mammav, fortfor Dora, i det hon närmade sig bordet och såg öfver hennes axel på korten, som lågo utlagda framför henne. Jag ser att det gått lyckligt. : Ja, så lyckligt, så lyckligt! utbrast -mrs Courtenay. Alla korten gingo ut. Och som jag lyckligtvis lade för en sak, som jag önskade, så är jag fullkomligt öfvertygad att monsieur Merand kommer att ge dig mycket att göra. Dora skrattade och sade, att det inte kunde vara något tvifvel derom. Sedan Dora hade förskaffat sig den nödiga tillåtelsen, begaf hon sig den följande dagen till museet. Det var nästan alldeles folktomt der, och två eller tre gamla herrar, som hade suttit och målat der under de sista tjugu åren, utgjorde hennes enda sällskap. De sågo lika antika ut och voro lika tysta som de taflor de kopierade, och om icke solen hade lyst nere på gården, och ljudet af vagnar hade trängt upp till henne, skulle Dora kunnat inbilla sig att hon befann sig på ett förtrolladt slott. Hon tyckte om detta lugn. Hon tyckte äfven om sin sysselsättning, och då den skred framåt och hon kände att hon lyckades, började hon att älska den. Med ett gladt hjerta lemnade hon hemmet på morgonen; med en känsla af tycka gick hon opp för stentrappan och trädde in i rummen, der hennes tysta vänner och : säliskapskamrater, taflorna, väntade henne. Med en trötthet, som vär välkommen, emidtan Ott Det