hand och tvekade om hon skulle, stiga in i dessa rum, uti hvilka hennes öde syntes henne ligga doldt. Det var visserligen sannt, att det icke var någon så stor olycka, om hon icke lyckades i hvad hon ämnade företaga sig; men förödmjukande skulle det blifva, och förödmjukelsen har alltid sin bitterhet. Men då Dora trädde in i de solljusa rummen och vandrade igenom dem och såg på de gamla taflorna med deras stela, stirrande ansigten, återfick hon mod och tillförsigt. Det tycktes icke vara så svårt att få bugt med dessa bistra personligheter. Men då hon betraktade dem närmare, såg hon huru vackra flera af dem voro och huru riktig monsieur Merands smak var. Hvart och ett af de hufvuden, som han hade valt, hade sin karakter och sin skönhet. Om han är en så god domare, tänkte Dora, skall jag riktigt bli rädd för honom. Fruktan var emellertid en känsla, som ej längre kunde ega rum hos Dora. Då hon betraktade monsieur Merands urval, kände hon sig glad och icke nedslagen. Hennes spänstiga natur reste sig med storheten af det värf hon hade åtagit sig. Det arbete, som icke har några. svårigheter, har knappast heller något behag med sig. På hemvägen beslöt Dora att gå och besöka den gamla feen, såsom hon itankarne kallade henne. Den fattiga gummans verkliga namn var Nanette — detta hade Dora fått, veta samt att hon vär mycket väl känd för allt utom sitt lynne. Å Jag är säker. om att. hon är lycklign, tänkte Dora, i det hon klättrade rr den smutsiga. trappan, som tedde-till: Nanettes rom. Åggen, som jag gaf henne, hålla väl nQ på att förvandla sig till guld, och hvad ken angår, så är såstum vi alla veta v ts syrbots