Aftonbladet – 21 augusti 1868, sida 3

Monsieur Merand köpte dem genast, gömde dem mycket omsorgsfullt I sin portfölj och sade derefter helt allvarligt: Mademoiselle, skulle ni kunna kopiera åt mig i svartkrita några hufvuden från en tafla uti härvarande målningsgalleri? Jag kan försöka. Ni är således inte säker? Jag kan försöka, sade Dora åter, och hennes strålande leende röjde att hon icke hyste synnerligt tvifvel om att detta kunde låta sig göra. Nåväl, här har ni katalogen. Det är den här taflan — Hemmelings. Jag har satt märke vid de hufvuden jag vill ha. Kopian måste vara af samma storlek som originalet. Var god och ge er tid, mademoiselle. Det brådskar inte, och jag vill att ritningar skola bli goda. Jag skall göra mitt bästa, svarade Dora. I stället för att gå hem, begaf hon sig direkte till mustet. Med klappande hjerta gick hon förbi Saint Ouens majestätiska facad, och just som hon vände om hörnet, befann hon sig strax invid den trånga port, som leder till taflegalleriet. Det fanns få åskådare denna dag. Dora mötte icke en enda. Hon gick ensam uppför den breda stentrappan uti sinnesstämningen hos en person som går sitt öde till mötes. Dessa taflor, hvilka hon ofta hade betraktat med en lugn, kritisk blick, tycktes henne nu vara lika många domare, väntande på henne, den blifvande brottslingen. Dörren till biblioteket stod öppen, och inne i ett stort, svalt rum kunde Dora se ägra herrar sitta och läsa. Hon erinrade sig de dagar hon sjelf hade tillbragt i mr Ryans bibliotek och Pauls ihärdiga arbete och sorgliga misslyckande, och hon tänkte på om kanske äfven hon nu gick till ett arbete, som Ufversteg hennes krafter. (Förts.)