Aftonbladet – 21 augusti 1868, sida 3

glädje i andra kanaler. Ja, lifvet är kort och evigheten väntar oss alla; men lifvet ä äfven ljuft, och glädjen är äfven en forn af Gudsdyrkan. Så kände Dora; men el solstråle, som föll in genom fönstret och ly. ste upp den pelargäng, i hvilken hon stod afslöjade plats igt för Doras ögon .en graf. sten, på hvilken lästes ordet Requiescat och dämpade i detsamma Doras glädje ocl väckte bittert venod i hennes hjerta. Dett: ord stod äfven skrifvet på Pauls grafster borta i Irland. Hon triumferade och hade sin lilla stolthet och glädje, och han had blifvit förnekad sin. Han hade gått till sir förtidiga hvila, och det var detta gäckade hopp som hade afslitit hans lifstråd. Ö, min bror — min bror! tänkte Dors med tårar i ögonen. Huru kan jag väl vara lycklig och glömma dig? Men glömde hon honom verkligen? Lefde icke hans minne ständigt i hennes hjerta färdig att vakna vid första hviskning? Mindes hon honom icke i glädje, derför att han icke delade den; i sorg, derför att han skulle ha burit den tillsammans med henne; i hvarje fröjd eller smärta, som genomträngde hennes hjerta eller tilldrog sig i hennes lif? Om hon ännu dröjde i denna gamla kyrka, var det då icke för att i frid och ro få tänka på honom? Då hon åter ryckte sig lös ur sina betraktelser med ett nu måste jag gå, var det med ett slags smärta; så kär var henne denna tanke, så hårdt var det att ännu en gång bjuda den att återvända till dessa hjertats djup, der den slumrade, men dock ständigt var färdig att vakna upp igen. Nå? ropade mrs Courtenay från sitt fönster. . Dora såg upp och såg sin mors ansigte titta ned på henne. Hon skrattade ystert, visade henne Voken och skyndade upp. In