Aftonbladet – 21 augusti 1868, sida 3

lifvets alla bekymmer, sorger och synder. Er hvila, som icke var dödens, ty det fanns änn lidande deruti, insvepte hela gestalten och va: väluttryckt i det böjda hufvudet. Monsieur Merand betraktade den länge och uppmärksamt derpå lade han ifrån sig ritningen, gick bor till andra ändan af boden och kom tillbaka med en bok, som han tigande lade i Doras hand. Hon såg på den, ehuru hon i det helg taget icke hade behöft det. Det var Epictet Det finnes glada ögonblick i lifvet, ögonblick af stolthet och triumf, hvilka vi aldrig glömma. Dora hade en liflig och lycklig natur, lätt mottaglig för intryck af alla slag Hennes hjerta klappade af glädje öfver denna lilla seger; hennes ögon strålade, och der amle stoiske filosofen (säkerligen till sto örtret för honom, om han känt det), skal en smula i hennes hand. Det var icke fåfänga eller stolthet, utan det var endast vetskapen om att hon hade segrat, att äfven hon egde en talang och att denna talang var någonting värd. Hon kunde icke tala och icke tilltro sig att våga komma fram med ett ord — hennes stammande tunga skulle möjligen ha förrådt henne. Monsieur Merand var den som först tog till orda. Naturligtvis har er ritlärare retuscherat des här ritningen.,, sade han — men det ngår mig inte. Ritningen är god, hvad som är sagdt är sagdt. Detta återgaf Dora hennes mål. Jag trodde verkligen, sir., svarade hon litet trotsigt, att ni ej förstod er så mycket på ritningar, att ni kunde se när en sådan är retuscherad eller icke. Den hä ritningen har aldrig undergått någon sådan behandlin Den är säledes af er hand — helt och hållet af er hand? utbrast monsieur Mörand i frågande tön,