OR VT OT från personer, som icke äro mindre fiendtligt . sinnade mot polackarne, hvilkas känslor icke äro mindfe patriotiska, men som äro mera benägna att förskräckas af det unga ryskal partiets revolutionära hållning, mera moderata i sitt frisinne eller i sin absolutism, nera ! ängsliga för äfventyr i den utländska politiken och för alltför radikala förändringar i det inre. Deras motståndares våldsamhet har gjort dem moderata. 1 sjelfva verket voro de kanske helt enkelt mera förståndiga menniskor, svin icke gingo så langt i sitt frisinne, att de ville rubba alla ideer om eganderätt, under förevändning att föra krig imot Palen, lika litet söm dö gingo så längt i sin absolutism, att de ville offra adeln och de upplysta klasserna för en omfattande del. mokrati af bönder med en zcar i spetsen. Det är mellan dessa båda strömmar som den ryska politiken under de sista åren svigtat. Det är fnhh på sama sätt; isyn het var det sa för två ar sedail, i börj 1866. Utan att ha någon officiel anställning, utöfvade Nicolaus Miliutin ett betydligt öfvervägande inflytande genom sina råd, genom sin broar, krigsministern, general Demetrius Miliutin, genoim Genhös adjutant; furst Tscherkaskoi, som hade i uppdrag att utföra hans russifieringsplaner i Warschau medelst en hel falang af vänner och embetsmän, söm alla voro tillgifna hans idker. Den andra riktningen representeras af furst Buvarof, söm var guvernör i Peterburg och vägrade alt böja sig för Muraviefs blodiga ära; af ministern för den allmänna undervisningen, Goloynin, som länge gällt för att vara en liberal efter vesterns mönster; af inrikesministern . Valujef; en klok, inställsam man med ständigt nya utvägar. Detta när eller mindre dolda motstånd har redan haft många förändringär, och hvad som försiggick uti regeringens sköte, blef reproduceradt i pressen, der Katkof, den häftigaste af alla politiska skriftställare, lånade den ultra-ryska iden stödet af sin kraftiga öch obändiga vältalighet. Det är sannerligen en fruktansvärd man denne Katkof med sin tidning alltid ispetsen för den ultrapatriotiska rörelsen, och kanske är det inenting som bättre tecknar Rysslands moraiska situation än den roll, som spelas af denne simple tidningsskrifvare, som gör sig sjelf till partichef, uppeldar det ena partiet, skrämmer det andra, bjuder ministrarne spetsen, ja, går så långt att han påtvingar sjelfva suveränen sina åsigter och ådrager sig indragningar af administrationen, för att straxt derefter äter framträda mera segrande än någonsin. ag behöfver icke mer skildra denna märkvärdiga person i det nya Ryssland. Det är utan tvifvel en kräftfull ande, öfvad i alla polemikens konstgrepp, men på sainilia gång oförsonlig, barnslig 1 sitt hat, beherrskad af sina ider, och så full af beundran för sig sjelf, att han i sin högtidlighet rentaf blir löjlig. Han liknar i hög grad den person, Gubaref, som Turgenef, en af Rysslands mest intagande berättare, skildrar i sin sista roman Rök. — Han har alltid slagit på samma ställe och slutligen trängt igenom. Man ser en man, som har en hög tanke om sig sjelf, som befaller, betaller; detta är det väsentliga. Man säger till sig sjelf: han måste ha rätt, man bör höra på honom. Alla sekter ha blifvit grundlagda på detta sätt. Den första som tager en käpp i handen, har rätt,. Detta härrör af träldomsvanorna, som alltid ligga pa botten at det ryska folkets hjerta. Man erinras ständigt om det der yttrandet af soldaten som konspirerade är 1825, och till hvilken man talade om en slaI. visk republik: Nå ja, republiken, det är bra; men hvem ska bli vår kejsare? Det är icke nge sedan som Katkof, i det han trodde l: sig göra ett utkast till den politiska pressens pligter, i sin tidning utvecklade en verklig träldomens filosofi. I hans ögon var att skrifva uti en tidning detsamma som att befala en skuld till suveränen; det var att hålla den ed man hade svurit, att tjena monarkien i detta ords hela betydelse, det var att uppfylla en trohetspligt. I Ryssland, utbrast han, är det endast en enda vilja, som J: kan säga: Rätten det är jag! För denna böja sig sjuttio millioner individer såsom en enda man. Den är källan till all rätt, till all rörelse i statens lif... Nationen tror attl. czarens hjerta är i Guds hand. När dettal sätter sig i rörelse, röres äfven allt annat. : Att tjena suveränen bör icke vara byråkra! tiens uteslutande pligt. I den betydelse som l! högsta makten har i Ryssland, kan och bör , enhvar anse sig för suveränens tjenare. Med hi dessa idter och en smula god vilja har Kat! kof kommit så långt, att han i denna verl-! den endast ser tre saker, som i det hela äro ; ett och detsamma, czaren, Ryssland ochl, Mosk va-Underrättelser. Enhvar, som angriper c j t 1 1 J YV en af dessa saker, angriper äfven de andra, och let var på detta sätt som författaren af denna ippsats i Mars 1866 hade den olyckan att örorsaka hr Katkof några sömnlösa nätter, som ledde honom till en liten ledsamhet. Ilvad hade jag då gjort? Jo, jag hade visat hvilken roll Moskva-tidningen spelar ill lysslands nuvarande lif. Olyckligtvis kunde len enkla sanningen icke tillfredsställa Kati of; han såg genast i dessa blad en svart! omplott, som omfattade Europa i sina för-;a reningar och hade sina förbindelser i Pe-ls ersburg, utan tvifvel bland sjelfva ministrarne. 1 Jet var tydligen Golovnin eller Valujef som kref i Revue des deux Mondes,, så framt et icke var deras ombud Schedo-Ferroti!!g atkof företog sig genast att fästa uppmärk-a amheten på den stora sammansvärjning, som d ade bildat sig mot honom, det vill säga mot k tyssland, hvars integritet uppenharligen hoj ades; han angaf förrädarne, de hemliga förd attarne till artikeln i Revue des deux Mont, es. De utpekade förrädarne blefvo en smula g tåliga, försvarade sig genom att gifva tidingen en varning, och nu var striden börad! Här träder nu Katkof fram i sin rolls lj ela naiva högmod! Han ansåg sig icke slaen, han vägrade att mottaga ministrarnes sitkort, och i det han med en djerf spetsundighet tolkade den lagbestämmelse som nder pligt af 25 rubel om dagen straffade varje tidning, som icke införde en varning, ,.: örklarade han sig villig att betala 25 rubel m dagen under tre månader -— hvarefter an skulle nedlägga pennan som publicist. lågot dylikt hade ganska säkert icke blifvit 8 ;rutsedt. Byrån för pressförseelser fann detta Y ara ett fräckt trots. Detta pennkrig mellan P inistrarne och en tidningsskrifvare börd de under egendomliga förhållanden och ho-1. ide starkt att bli häftigt, då det plötsligtV väldes af en vida mera allvarsam, ännu k ycket mer oförutsedd händelse, som -skulle ki aka hela Ryssland — det första mordför;ket, som gjordes mot czaren i sjelfva Pe-m