a ee a aa NV mest bjert framstående sida. Dessa tvenne mordförsök, som företogos midt under så olika förhållanden och med femton månaders mellanrum, det ena af en liten adelsman från Saratov, det andra af en polack, bidraga i icke ringa mån att upplysa och karakterisera situationen i detta samma moskovitiska rike, som under de senare åren råkat in uti en så fullkomligt oväntad rörelse. Om det finnes ett synligt, starkt i ögonen fallande tecken på sakernas gång, på det europeiska samhällets oundvikliga ombildning, så är det utan tvifvel det arvete, hvarmed det kolossala RYssiand synes vilja skapa sig en ny ullvaro och bereda sig på någon okänd bestämmelse; det är denna rörelse; st träder starkåre öch starkare fram, 1 hvilken allt är sammanblandadt: meningsstrider, ståndskonflikter, nationel ärelystnad, materiella kriser och omhvälfningar i sederna; och det är just detta som utgör det hyä; det originella, ville jag säga, hos kejsar Alexander II:s regering, som redan räknar tretton år. Hvem skulle väl ha sagt, medan kejsar Nicolaus, oförgätlig i åminnelsex, ännu lefde, att man var iära ei så djup skakning? Cienbst pciter hans död skakades allt, kom allt i rörelse. Det var met kejsar Alexander II:s tillträde till teserlngef som rörelsen verkligen började. Den ledde sitt ursprung från det tunga slafveri, hvaruti Ryssland hade lefvat; tronskiftet i förening med Krimkriget påskyndade dess titbrött; bönderhas frigörelse gaf den en kraftig stöt framåt och prägeln af en verklig social och ekonomisk omhvälfning; den polska uppresningen, som utbröt midt under allt detta, upphetsade och förde den på villospår, genom den blodiga sidorörelse, i hvilken alla nationella lidelser, alla feberaktiga ansträngningar kastade sig in. Hvarje händelse, hvarje särskild omständighet har sålunda blifvit en ny sporre. Derifrån utgick ett nytt ärelystet och föfängt Kyssland, sor i sitt hemliga djup är starkt upprördt, som är misstänksamt och märkvärdigt stolt mot vesterlandet, som lätt tager sitt hat och sin oroliga trängtan för yttringar af nationelt medvetande, som ofta förvexlar luftspeglingar med verkligheter, och som likväl, såväli den inre som yttre politiken, infört en ny sjelfständighetsande och sinne för diskussion af frågorna. Dermed vilja vi icke säga, att allt, som hörde till det fordna Ryssland, till kejsar Nicolaus Ryssland, har försvunnit. De traditioner och missbruk, som funnos i det största envåldsrike, som någonsin existerat, ha icke i ett enda ögonblick blifvit uppryckta med rötterna. Reformerna i lagstiftningen och institutionerna ha endast snuddat vid denna ogenomskinliga och ogenomträngliga kropp, utan att ännu ha trängt djupt in i densamma. Det ljus, som fallit in, har mera tjenat till att visa bristen på sammanhang än till att afhjelpa den. Kort sagtd, det gamla moskovitiska tillståndet ligger ännu på botten af denna långa ombildningskris, och det är just denna blandning af föråldrade traditioner och nya vanor som utgör det mest karakteristiska draget i fen situation i hvilken Ryssland nu under loppet af några är stått stampat, utan att kunna frigöra sig derutur. Det är icke längre kejsar Nicolaus Ryssland, det är ännu icke någon liberal och konstitutionel czars Ryssland, ifall man kan sammanställa dessa ord, det är Alexander II:s Ryssland, kejsarens med de oregelbundna viljeyttringarne, som sväfvar lätt mellan alla nflytelser och under hela tiden förblir en obestämd och slapp personifikation af en sjelfherrskarmakt, som ej vet hvad den skall göra med sig sjelf. Ett faktum beherrskar denna sakernas nya ordning och visar sig för första gången i Ryssland: det är den allmänna opinionens makt, tjenande som sporre och tygel åt regeringen, som en häfstång för handling, som en moraisk företeelse i ett samhälle som är vandt vid tystnad. Regeringsmakten har utan tvifvel hvarken förlorat sin egentliga karakter eller sitt sätt att gå till väga. Den är ännu hvad den var för tjugu år sedan, en blandning af orientalisk absolutism och byråkrati. Om den inför reformer, sker detta på dess allsmäktiga sätt, och dessa reformer inskränsas i tillämpningen genom en allmän godycklighet. Zcaren kungör den, guvernörerne och polismästarne tolka dem. Skenbart liverala garantier äro som oftast blotta fikioner, hvaröfver sväfvar den mest lefvande ch verkande godtycklighet, en obegränsad nvåldsmakt, använd af en samvetslös styrelse; nen på samma gång har man den lika nya om märkvärdiga företeelsen, att den allnänna opinionen börjat spela en roll och få flytande till och med i sjelfva Ryssland. Il rist af regelbundna institutioner, genom vilka den kan gifva sig tillkänna, och en aglig form för sin inblandning i politiken, ttrar den sig under alla slags former. Den i eherrskar icke regeringen, den tränger in på enne, omsluter henne, och i det den synes jena henne, slutar den med att påtvinga sig enne. Hvilken märkvärdighet är det icke, ; tt Ryssland måhända är ett af de länder i uropa, der man talar mest, der det är de esta föreningar, banketter, adresser och allränna opinionsyttringar, och hvad som är nnu mera anmärkningsvärdt, det är den olkliga prägel som dessa tillkännagifvanden ntaga — det är en stojande, oregelbunden, sina lidelser öfverdrifven opinion, både seril och revolutionär, som begagnar tidninarne till sina organer och sina biträden, huru den ännu oftare framkallas af dessa. Jeraf följer denna invecklade situation, der ela despotismens verklighet är förenad med tt sken af temligen utsträckt frihet, der artier tyckas kämpa med hvarandra och träfva till något visst osynligt mål. Hvilka äro i sjelfva verket de partier som u finnas i Ryssland? Fordom antogo de lla slags namn: Slavophiler, demokrater, hilister, liberala, konservativa. Det polska pproret bragte en märklig förvirring in i essa konstiga partifördelningar, i den massa 1 stinkter som upprörde det ryska samhället; 1 et skapade för ett ögonblick en skenbar en-f ämmighet genom en skickligt uppretad na-v onalkänslas våldsamma och kortvariga mi-n (kel. Vid utgangen ur denna stora kris be-j: öllo naturligtvis de allt inflytande, hvilkat ade visat sig mest oförsonliga uti att full-q lja öfvermaktens seger, vill säga, det!n tra-ryska partiet, hvars föraldrade och hetsl ge hjelte Murawief ett ögonblick var, som si ude Nicolaus Miliutin till teoretiker och!t atsman, furst Tscherkaskoi till befullmäksadt ombud i Warschau och Katkof till lewe inom pressen. Det är detta parti som gerat under de sista åren, som åtminstone ti