—— En principfråga af synnerlig vigt lärer snart . blifva underställd regeringens bepröfvande,l om eljest den notis var riktig, som i gårdagens blad meddelades, att Hudiksvalls stadsfullmäktige beslutit upptaga ett lån för att dermed understödja ett inom staden bildadt sågverksbolag. Vi antaga nemligen, att då lånesumman uppgår till icke mindre än 150,000 rdr, lånet är afsedt att ställas på längre återbetalningstid än 2 år, och att beslutet således måste, för att vinna bindande kraft, underställas K. M:ts pröfning och fastställelse. Vi vilja dock i det längsta hoppas attnågon fastställelse af ett så beskaffadt beslut icke skall meddelas; ty svårligen kunna vise annat än att stadsfullmäktige, eller den majoritet, som fattat beslutet, i deta fall öfverskridit sin befogenhet. Kommunalförfattningen berättigar nemligen allmänna rådstugan eller stadsfullmäktige, der sådana finnas, att disponera hvad staden tillhör till betäckande af stadens gemensamma utgifter samt att besluta om uttaxering för bestridande af utgifter, som kunna till stadens gemensamma gagn eller för särskilda dess behof erfordras; men icke lärer denna författning kunna berättiga kommunalrepresentationen eller en majoritet inom densamma att disponera stadens medel och ålägga stadens invånare beskattning i ändamål att göra kommunen till deltagare i industriella företag. Det behöfves icke mycken eftertanke för att inse till hvilka ytterst betänkliga följder det skulle kunna leda om kommunallagen finge tolkas och tilllämpas så, att dylika beslut blefve möjliga. Man klagar redan nu på många håll öfver, att medlemmar af det fåtal, som med stöd af skatteomröstningen beherrskar kommunalstyrelsen i städerna, icke sällan begagnar sin makt för att genomdrifva beslut, som äro dem enskildt till gagn; men hvart skulle det taga vägen om det tillätes en majoritet af stadsfullmäktige att låta kommunen få sitta emellan såsom förlagsgifvare för medlemmarnes egna eller deras vänners enskilda spekulationer? Flera städer hafva åsamkat sig tryckande skuldbördor för att understödja enskilda jernvägsanläggningar, men ehuru äfven dessa företag äro at industriel art, företer sig dock den väsentliga skilnaden, att åstadkommandet af en kommunikationsled mellan en stad och det omgifvande landet väl måste anses vara ett företag, afseende stadens gemensamma gagn. Enahanda är förhållandet med sådana anläggningar, som afse fyllandet at något stadens behof, såsom gasverksanläggningar, vattenledningar och dylikt; men de skäl, som kunna berättiga kommuner att skuldsätta sig för dylika företag, ega ingen tillämplighet då fråga blir om fabriker och industriella etablissementer för tillverkning af vanliga handelsvaror. Vi ana att det förebärande, hvarmed man söker motivera den i Hudiksvall beslutna åtgärden, är gagnet för stadens rörelse af det ifrågavarande sågverkets bestånd, och icke lärer det heller kunna bestridas, att industriella anläggningar uti eller i närheten af en stad kunna vara och vanligen äro för stadens rörelse gagneliga; men det tillkommer den enskilda företagsamheten attbereda kommunerna dessa fördelar på samma gång som den efter bästa förmåga sörjer för sina egna; och man är ingalunda berättigad att draga kommunernas skattskyldiga invånare in i de risker, som äro förbundna med alla industriella företag. Intet industrielt etablissement kunde väl gerna vara af större vigt; för en kommun än t. ex. Nyköpings verkstad var för staden Nyköping; men icke ville man väl att nämnde stad skulle, såsom kommun, göra sig till förläggare för denna verkstad, för att hålla densamma i gång då den förre förlagsgifvaren stupat? Eller hvarthän skulle det leda, om stadsfullmäktige i Stockholm, i Göteborg, i Norrköping gjorde de respektive kommunerna till förlagsgifvare för de fabriker, som äro der belägna eller af hvilkas fortsatta verksamhet de särskilda städernas rörelse är i större eller mindre grad beroende? De orimliga följder, till hvilka en tillämpning af denna vådliga princip skulle leda, visar tillräckligt huru ohållbar den är.