förhållandet mellan den yttre och inre missionen, och kom till det resultat, att endast af en väl ordnad inre mission kunde en yttre framgå. Tyckte icke mycket om kolportörer, allraminst om — syföreningar. (Waldenström representerade de senare.) I. denna fråga talade ytterligare Sandberg, Rudin, Ulff, Sparrman och Widman, den senare med en ömklig, salvelsefull predikan, som ej innehöll stort annat än vår Herres och dyre frälsares Jesu Kristi förtjenst och nåd! löfter det Hulterantz, Ulff och Södermark haft ordet turvis, fick lektor W. det och åstadkom det stora nederlaget. Att söka referera dessa många godbitar, som, till följd af sin humor, lockade 1eenden på mångas läppar, saknar jag förmåga till. Hr W. är den uppfriskande källan midt i denna torra ortodoxa öken, der möjligen en och annan vattenväxt står vid källans brädd. . Om förhandlingarne påföljande dag skrifves bland annat följande: Uppriktigt sagdt, så rörde sig förmiddagens diskussion om saker, som alls icke hörde till programmet. Man talade i allmänhet än med långa citater ur Pauli bref (Ulff), än helsades mötet från andra sällskaper (Ferpholm från Dalarne och Odencrantz), än talade man om förderfligheten och nyttan af lekmannaverksamhet, om nyttan eller skadan af konventikelhus uppbyggande bredvid kyrkan (Södermark),än trädde man upp och förebrådde föregående talare att han med långa ord förkättrat andras åsigter och åstadkommit onödiga utläggningar af saker som icke hörde till frågorna (Ahlströmer), och samme man var så skarp mot dem, som genom långt onödigt tal drog ut på tiden, att han råkade sjelf komma i extas deröfver och med ett halftimmas föredrag derom (om inenting således) tog bort denna tid från mötet. ill slut hemställde han om ej mötet ville att förmiddagens extemporerade predikan (och Hultcrantz senare om ej Torens gårdagspredikan också) skulle tryckas, hvilket med ja (naturligen) besvarades. Till sist uppträdde mötets gentleman, prof. Lumsden från Aberdeen, och höll på halfsvenska ett föredrag om missionen i hemlandet, uttryckande sin glädje öfver att få vara med om ett nordiskt missionsmöte. Lektor W. uppfriskade oss i den starka hettan ett par gånger på f. m. med verkligt saftiga tal, men det var presterskapet, som fick sitta emellan (vi observere att han sjelf stod i prestdrägt!), och svettades det icke svåra, så vet jag ej. Toröns replik till den käre älsklige talaren, der han sökte gendrifva de mustiga vedermälen, var alltför human att den skulle något gagna. Naturligen var detta ej ett fel, men ordföranden syntes hela tiden allt för mild att föra spiran öfver sådane undersåter, deribland han kunde räkna otaliga frikyrkliga medlemmar.