BV AJ BA PP DL våra kyrkofurstar och teologer ingalunda äro så eniga i bekännelsen som det väl höfdes dem, hvilka göra bekännelsens enhet till sjelfva lifsvilkoret inom de religiösa angelägenheternas område. Eniga blott i den sjudande hätskhet, hvarmed de söka nedtysta vetenskapens försök att med bibeln i hand ådagalägga den så kallade rena lärans okristlighet, kifvas de sinsemellan på det bittrastfnär frågan blir hvaruti denna rena lära då egentligen består. Lundateologien uppträder härvid polemiskt mot den upsaliensiska; schartauanen betraktar de ny-evangeliska med misstänksamma blickar; kenotikern ifrar för ett, hengstenbergianen för ett annat; bibel-teologen prof. Myrberg hugger oförskräckt kring sig på sina embetsbröder till höger och venster och förkättras i sin ordning af dem tillbaka. Gå vi åter till den allrayngsta generationen af våra bekännelsetrogna, så möter oss äfven der blott ett oredigt virrvarr af röster och af hvarandra motsägande påståenden, erinrande !om utsagon: så många hufvudena äro, så många äro meningarne. Hofmannianer, Thomasianer, Pbhilippianer, Beckiter m. fl. låta alltjemnt den svenska församlingen bevittna det föga uppbyggliga skådespelet af ett församlingslärarnes allas krig mot alla. Sådant är förhållandet inom de teoretiska frågornas område. Men icke mycket större synes den kyrkliga enigheten vara ifråga om rätta sättet för de praktiska frågornas lösning, äfven om dessa så föga kunna anses höra till kyrkans lifsfrågor för dagen, som till exempel den vid mötet afhandlade: om förutsättningarne för en välsigiad hednamission. Att der är something rotten i hela den statskyrkliga institutionen i våra dagar, derom ha de tänkande i vårt land länge. varit öfvertygade. Nu har det dock gått ända derhän, att en bland denna statskyrkas egna prester, dertill teologie lektor, vid en offentlig öfverläggning vågar yttra, att denna statskyrka är en rutten kropp, der händers påläggning och böner i tid och otid utgöra hufvudsaken. Inför ett vittnesbörd sådant som detta må väl den, som aktar på tidens tecken, med skäl kunna utropa: Hvad göres oss nu mera vittnande behof? Vi meddela här ett utdrag ur den ofvannämnda korrespondensen: Efter bönen i domkyrkan den 12, som räckte i 2 timmar och som hölls af domprosten Torån, öppnades mötet af föreståndaren för Johannelunds, missionsanstalt, pastor Rudin, hvilken, såsom inbjudare, tog sig friheten att till ordförande för mötet föreslå domprosten Toren och såsom vice ordförande professor Hultcrantz, och antogos båda med acklamation, hvarefter ordföranden uppträdde med en varm bön (ånyo) för de förhandlingar som nu skulle börjas. På förmiddagen blef tal om missionsverksamheten i allmänhet, dess förhållande och beroende af kyrkan m. m. Och uppträdde pastor Rudin, missionären Warnich från Wirtemberg, nu lärare på Johannelund, pastorn i Evangelisk-Lutherska kyrkan i Paris Möller samt lektorn i Luleå Waldenström. Den senares frikyrkliga åsigter väckte allmän uppT märksamhet. Han ville frigöra missionsväsendet från kyrkan helt och hållet, önskade bort alla konsistorier, alla ordinationer af prester, och ifrade för en lekmannaverksamhet, som med brinnande nit förde Kristi lära till seger, så bland våra som öfrige hedningar; talade om vår statskyrka som en rutten kropp, der händers påläggning och böner i tid och otid utgjorde hufvudsaken, såsom en 300-årig gammal skröplig gumma, som icke borde hålla sig för god att, då ålderdomskrämporna ansatte henne, låta leda sig af sin 3-åriga dotter, som vandrade med öppen och klar blick framåt, aktande på tidens kraf. Hvem kunde garantera för att en prest, som efter alla formaliteter blifvit vigd vid den kyrka, som vi kalla statskyrkan, vore just en kompetent person att sprida Kristi sanningar i trängtande hjertan? En utom kyrkan stående kunde vara mera genomträngd af ordet, ega mera förmåga att bevisa hvad han visste — Domprosten Toren upptog argumenterna och sökte i ett kortare genmäle på ett vänligt och vackert sätt bevisa orimI ligheten af talarens mening, allt naturligen baseradt på dogmatisk grund, men hans ord tycktes matta, och det var icke heller så lätt, för hvilken stor talare som helst, att på rak arm bemöta en sådan massa af utkastade anmärkningar och bej skyllningar, som dem pastor W. med ovanlig reda oc klarhet slungat i ansigtet på de tjogtal ortoI doxa, som, med kappa och krage, stumma afI hörde det flytande föredraget. Det gick till och I med så långt, att från en bonde hördes högljudt, sedan pastor W. slutat, följande: den som kan svara han svare. Pastor Mällers tal, som hölls på tyska och seI dan mening för mening öfversattes af pastor Rudin, rörde sig kring den stora hedendom, som han varit nog olycklig att få skåda i verldens hufvudstad — Paris. Han talade varmt och länge lom det afguderi, som der existerade och äfven spridt sig till vår höga nord: ögonens och köttI sens begärelse och det högfärdiga lefvernet; han I drog opp en statistik öfver förhållandena inom I dervarande Lutherska kyrka och påpekade alla de laster och all den sedeslöshet man hade att I kämpa emot. Den var långt värre än på Söderhafsöarne, och många af de 8. k. kristna stirrade lImed öppen mun på en talare, som i Paris kom att nämna något om Kristus och synderna, lika mycket som hedningen i Södern gör det, då missionären för första gången förkunnar ordet. Hans TI föredrag var lifligt och afhördes med odeladt bifall. Klockan half 3 började man tänka litet på kroppen, och en enkel middag intogs på Vestmanlands och Dala nationssal för 1 rdr 25 öre person, och bivistades denna af många icke-deltagare i mötet, men stämningen tycktes der vara den motsatta mot hvad andra mötes-middagar erbjuder — den tycktes nästan öfvergå i svårmod. Efter middagen börjades diskussionen kl. 5 efter afsjungandet af psalmen 429. En pastor Sandberg begärde först ordet och skulle söka definiera orden hemlandets kyrka, hvilket han gjorde på sitt vis, hvarefter en talare steg upp och anhöll om afslutning af första punkten, hvilket ordföranden gjorde med en resumå öfver hvad som blifvit sagdt om denna (men litet var det!), och beI stämde sjelf begreppet hemlandskyrkan. Derefter slog man ihop 2:dra och 5:te punkterna såsom nära rörande hvarandra, och fick professor HultI crantz först ordet, hvarvid han med klarhet bevisade att det fordrades kunskap, nit och allvar I såsom qvalifikationer för en missionär och intresse i allmänhet. Funnes nu verkligen tillräckligt med kunskap, nit och allvar? Detta ville han lemna åt mötets medlemmar att besvara. Docenten Ulff tog också ordet genast och uttalade med stor patos ett trefaldigt nej öfver alla tre egenskaperna. Han gjorde svenska undersåtarne riktigt genomusla, och ingen kom helskinnad undan hans dogmatiska gissel, men han hade takt nog att äfven slå sig sjelf — och hvad värre är slå sig så att han stupade på kuppen, ty han nedsablade med rask fart en del af hvad han yttrat en stund förut (och värre blef han åtgången af lektor Waldenström senare på aftonen). Så kom TIHulterantz åter upp och skulle ge upp qvalifikationerna på Jen missionär, och han var nog frisinnad att påI stå, att en missionär kunde ej nödvändigt behöfva :I vara delaktig af den helige ande eller fullt instuderad i sin kristendom, ty hans läror, om de voro dis Tr cit an Oc ny sk ky br fö ut