Aftonbladet – 19 augusti 1868, sida 3

hade burit dem dit, nickade Dora och gick sin väg. Men hvem är hon då? frågade gumman otåligt. Hon bor här midt emot, sade flickan språksamt, och sitter vid sitt fönster och är en så vacker mademoiselle! Omedveten om denna dubbla triumf, gick Dora sin väg. Afståndet var temligen stort, men slutligen: kom hon dock fram; köpte osten, svepte varsamt in den kostbara läckerheten, så avt den icke genom någon olyckshändelse skulle kunna gå sönder, och begaf sig derefter åter på hemvägen. Solen höll redan på att gå ned, och då Dora gick ned utför en brant gata, såg hon hela Rouen under sig. Det var en präktig tafla! Mången fattig, med motgångar kämpande artist, boende i en ful och rökig stad, skulle velat gifva ett är af sitt lif för en möjlighet att få måla en sådan. Den glittrande strömmen, som än liknade mörkt purpur och än flytande guld, slingrade sig fram genom den gamla staden och kilade in under dess broar. Kyrktorn och spiror höjde sig öfver det mörka takhafvet och aftecknade sig i fina, klara Jlinier mot en himmel af biek azur; yppig grönska och afrundade kullar, bildade ram åt den förtrollande taflan, öfver hvilken en tunn, hus dimma spridde sig. Det var skönt, underbart skönt, och Dora stannade och betraktade det med djup beundran. Men hvarken detta eller den länga promenaden, som hade tröttat henne, kunde qväfva den rastlösa oron inom henne. Hon hade tagit den med sig ut, och hon förde dem hem med sig tillbaka. Hennes lif var ett tråkigt lif, och Dora hade smakat ett annat lif än detta. Hon hade fört ett lif fullt af känsla, glöd och hopp tillsammans med sin bror i Irland; hun hade fört Ett Nf ar intoMektuella för