Aftonbladet – 19 augusti 1868, sida 2

icke då längtat tillbaka till det gamla landet med sin stärkande hafsluft och sin glada frihet, långt, långt bort från dessa stora, buttra götiska stenhopar. Rouen har få förströelser säsom en modern stad — och de voro då ännu färre än nu — och dessa hade Dora snart uttömt. Teatrarne besökte hon icke, hennes mor tyckte icke om utflykter på landsbygden, och det qvinliga nöjet att gå och titta in genom bodfönstren bestod hon sig sällan. Hon var ännu ung och icke känslolös för behagetien elegant och dyrbar drägt. Det var derföre icke så litet påkostande att se sammet och siden, som hon numera aldrig fick bära, eller juveler, som hon icke ens i hoppets fantastiska perspektiv vågade skåda såsom sina. Porten till alla yppiga njutningar var stängd för henne, och om Dora icke var nog klok att förakta sådana fåfängligheter, var hon dock för stolt för att hängifva sig åt en svag och onyttig saknad. I Att stanna mycket inne hörde således till hennes lott, och en dylik stillsamhet är ytterligt förhatlig för ungdomen. Stundomj längtade hon etter rörelse med en verklig feberaktig oro. Hon gjorde sitt bästa för att besegra sitt oroliga lynne och försökte bereda sig mera hemtrefnad, men detta var icke nagon så lätt sak. Madame Bertrands katt smög sig visserligen upp till henne, men, den bara sof och spann. Dora gjorde sig derföre vän med en bop sparfvar, som hade sina bon i den gamla kyrkan. Hon matade j dem med brödsmulor och kände dem snart; så att de kommo och flögo förbi hennes öppna fönster, och om hon satt mycket stilla, pickade de upp sina smulor från fönsterblecket, så att hon såg derpå. Hon öppnade äfven en liten kurtis med den rosenkindade lilla gosgen i huset midt emot, utch: hun visade sig