Aftonbladet – 19 augusti 1868, sida 2

från deras gömslen från de mörka vrår i lif. vet, der de sofva så djupt, dolda för den fat: tigas blickar. Den grymme trollkarlen Brown hade tagit bort hennes lampa; förtrollningen var bruten, och några små bekymmer voro följden deraf. De flesta dagar trotsade hon sitt öde och förbjöd det att plåga henne, andra dagar åter suckade hon, såsom vi nyss nämnde. Hennes mor och hennes tant, som delade hennes förlust, förnekade icke dess tillvaro, men voro derför icke benägna att sympatisera med Dora, då bon då och då hade tråkigt. Ljudet af hennes hemlands tungomål hade ännu icke förlorat sin tjuskraft för mrs Courtenay, och mrs Luan förklarade sig helt belåten med det billiga litvet i Rouen. Dora betedde sig derför som en ung stoiker: hon fann sig i sitt öde och beklagade sig icke. Rouen är en pittoresk stad, och Dora tyckte om det pittoreska och förstod att skaffa sig nöjen deraf. Nötre Dames och Saint Ovens högtidliga dysterhet, de herrliga glasmålninarne i Sainte Vincent och Saint Patrice, Saint Maclous underbara fagad och den utsökta gården till Palais de Justice, gåfvo henne mången angenäm timme. Men man kan icke lefva af arkitektur, och Dora kände sig ofta orolig och alldeles icke lycklig, ehburn dessa präktiga minnesvårdar af det förflutna dagligen stodo för hennes ögon. Hon saknade någonting — någonting, hvilket Athen sjelf och Acropolis, med glimtar af Olym; en och berget Athos, icke skulle kunnat ersätta. Den vidsträckta, flacka ljungheden, och den utsigt öfver ett glittrande eller af stormen upprördt baf, som hon hade från sin mors hus i Irland, kommo äfven tillbaka till henne med eh lidelsefull trånads hela styrka. O, att icke ett bittert minne hade stätt emellan hevunt vch test förslutvea! Huru skulle hon