Aftonbladet – 19 augusti 1868, sida 2

DORA. Roman i två delar af JULIA KAVANAGH. Öfversättning från engelskan af C. J. Backman. Det är en sträng gudinna och fordrar en odelad dyrkan. Föröfrigt uppstego ljud der nedifrån, som störde henne. Madame Bertrand hade främmande, som tillbragte aftonen hos henne. Deras högljudda samtal och ännu mera högljudda skratt kommo upp till Dora som en sorglig påminnelse om det förflutna. Hon erinrade sig sina glada unga dagar i Irland, angenäma aftnar, tillbragta med Paul och hennes kusin John Luan. Hon erinrade sig de aftnar hon hade fördrifvit med att samtala med lärda och snillrika män, under det korta, lyckliga året i London. Afven detta hade sitt behag, visserligen mera kallt än hennes glada barndomsdagar, men då tjusande derföre att det var intellektuelt. Och nu, huru hade det nu slutats? Hon hade förlorat sin barndoms båda vänner, hon hade förlorat det umgänge som är så kärt för ett vetgirigt och odladt sione, och hon bodde nu i en främmande stad, nästan helt och hållet inskränkt till sina egna resurser och utan något annat mål eller uppgift i lifvet än blott och bart att letva IL en sorglig utsigt då man är tre och ugo år. 4 en vi känna icke alla lika i sådana fall. Madame Bertrand och hennes vänner talade ) SA B. 173, 174, 176, 178, 180, 181, 194, 185 och