En annat korrespondent till samma tidning Har följande något utförligare detaljer att meddela: Redan före den allmänna prisatdelning ill lyceerna och gymitasierna, hvilken i dag inder undervisningsministerns presidium egde Futh 1 Sörbonne, befunno sig gymnasisterne i rie sinnesstämnivpg. När trummorna plötsigt hvirflade,; skållade irån alla bänkar ropet: Åh hvad är det? Då hördes en röst: De ir säkert marskalk Cafrobertby och då lörrarne i salen just i samma ögörblick öpphädes och marskalken inträdde blef Kans mottagahde ytterst muntert, ty från alla änkar skallade ett högljudt skratt. Den kejserlige prinsen, hvilken Durty gick till mötes och som bar hederslegionens störa band jfver sin sammetsjacka, blef kallt emottagen; ntet rop tppstämdes men lugnet blef dock för öfrigt icke stördt, När Duruy höll sitt al, hvilket från början till slut var en lofsång öfver kejsaren, gåfvo eleverne intet tecen till bifall. Safama förhållande var det, då vicerektorn höll det sedvänliga latinska .alet; men när han uttalade ordet Napoeonem, hyssjades det från alla håll. Dittills ade församlingen i det hela taget förblifvit tetnligen lagn; men när man derefter skred till prisutdelhingen, och den unge Pelletan, son till representanten, nämndes såsom prisbeöhad, upphäfde eleverne ett verkligt glädjerop. Då derefter den unge Caväighac, son till den fordne presidenten för republiken eller sharare chefen för den dåvarande exekutiva makten, erhöll ett aceessit, var bifallet ännu större, öch när äfren till och med ett pris iklerkändes honom, utbröt ett väldigt bifall, hvilket ratade i ungefär fem minuter i närvaro af den kejserlige prinsen, som såg ganska förbluffad ut. Det vär ett märkvärdigt skådespel. Duruy blef blek, och Canrobert. på hvars befallming man, såsom bekant är. len 4 December 1851 lät nedskjuta de oskyldige butikegarne vid Boulevard Montmartre, tog på sig en mycket bister min. Annu förfärligare blef dock bifallsstormen, för der unge Caraighac, då han icke steg ned frår sin plats föratt möttaga priset ur ministerns hand; och man fick veta, att han svarat den. som blifvit skickad för att föra honom til ministern: Jag vill icke låta prisbekronsa mig af ministern och detta i den kejserlge ptinsens nörvaro Den unge Duruy, ministerns soi, erhöll nu äfven ett pris. Allmänt hyssjande, men livilkef dock snart förvandlades till en bifallsstorm, då den unge Cavaignac fick ett nytt pris. När tra Duruy slutligen upplöste sammankomsten, ropade en af de närvarande: Vive le princeb — Djup tystnad, och några sekunder derefter några handklappningar, men afvrutna af förfärligt hyssjande. Så slutade högtidligheten. Vicerektorn var så gripen af tilldragelserna, at! han glömde sitt gamla bruk att bjuda professorerne de vanliga förfriskningarne (glagen var redan i ordning), och desse nödgades försmäktande af törst uppsöka de närbelägna cafeerna. Om skandalen inne i Sorbonne var oerhörd, så gick det ännu mera stormigt til der utanför. Man häktade der en student som frågat eft polissergeant, om Henri Rochefort äfven fått pris. I Quartier latin herrskar naturligtvis den största glädje öfvel händelserna i Sorbonne, och Kochefort har derigenom för ögonblicket blifvit ställd nästan helt och hållet i bakgrunden. Men La Lanterne sjelf slukas ännu fortfarande af allmänheten. Antalet af exemplar, som tagits i beslag, uppgår till 75000. Detta är hvad man hittills inhemtar ur de tyska tidningarne. De transka deremot innehålla väl mycket omständliga redogörelse för sjelfva högtidligheterna vid prisutdelningan, men ha icke ett enda ord att förmäla om de dervid förefallna bullersamma uppträdena.