vill åt, men med tillfället letnäadt öppet, att i hvarje särskildt tidsmoment afgöra, hvad sött ihehas rmed dålig press: Huru många skrifter ha icke, at itver mot act sit de makt egande för tillfället med innerlig öfvertygeise betraktade såsom förderfligt, blifvit offentligt förbrända af bödeln, hvilka en kommande tid betraktat Såsbill Ab ädlaste och mest välsignelsebringande uttryck af salbingen! Det är icke sanningen, icke granskningen man på lagstiftningsväg vill undertrycka; man vill endast befrämja moderation inom publiciteten. Men hvar börjar och hvar slutar moderationen? Huru svårt detär att på något allmängiltigt sätt bestärnma detta, det fattas bäst ar dö publicister; som i en kritisk tidpunkt deltagit i debatterna öfver någon större brinnande fråga. Bland dem, som dela deras politiska uppfattning, råder då alltid de mest skiftande åsigter om hvad som är lagom och hvar gränserna emellan moderation och slapphet, emellan energi och öfvergropp ligga. Den ette ropar då: för himlens skull mera moderation, eljest blir ällt bortskämdt! Den andre fordrar: mera eld, mera lif, eljest går allt förloradt! Den ärlige publicisten, som vill någonting i sak och icke ordar blott för ordandets skull eller anser hela debatten blott såsom en tornering, måste då nästan tillstoppa sina öron, för att, med ledning af sitt intresse för saken och erfarenheten af det offentliga brödets olika kraft under olika förhållanden, afmäta A4t oradtal af skärpa och värma, som situationen kräfver. Den hufvudsakliga brist, som finnes inom våra pressförhållanden, är det s.k. ansvaringssystemel. Det har uppkommit under tider, då indragnibgsmakten gjorde det till en nödundigliet att tillgripa denia utväg, om ytanderättet ej sktölle alldeles tndertryckas: Numera är det lika onödigt, som det är oriräligt och oädelt att begagna detsamma. Det är snart sagdt oförklarligt, huru någon, som ordar emot de företräden inom samhället, som förlänas genom penningen, skall kunna ha pähfa och satnvets att vilja med penninfor köpa någon, som ikläder siv straff för örseelser, som han icke begått och sofn här icke ens känner. Detta system verkar demoraliserande på dem som begagna sig deraf. Den redaktör, som icke är juridiskt ansvarig för sitt blad, utöfvar till följd häraf ovilkorligen på ett ytligare och mera släpphändt sätt granskningen af det som skall i bladet införas, och deraf uppstår en löslighet och en emancipation i fråga om det faktiska, som är ytterst bedröflig och långt mera att beklaga än skärpan och öfverdrifterna i det språk, hvarmed allmänna ämnen diskuteras. Till och med en redaktör, som i sig sjelf har ädlare tendenser, blir under sådana förhållanden vanmäktig att göra dessa gällande; ty om ban hvarken är den ekonomiskt bestämmande, ej heller har det juridiska ansvaret, saknar han hvarje verkligt stöd för sitt inflytande på det hela. Hofvudsaken vore sålunda att få bort detta i sanning förlatliga ansvaringssystem. Men så vidt jag kunnat finna, låter detta sig ej göra genom någon förändring i tryckfrihetslagstiftningen, som icke skulle medföra andra mycket stora olägenheter för tryckfriheten. Att uppställa bestämmelser om kautioner, om vissa qvalifikationer för en tidningsutgifvare o. s. v. är ytterst vanskligt. De skulle medföra oberäkneliga hinder och svårigheter, hvilka drabbade pressen i allmänhet, men alls icke hindrade skandalen. Dylika restriktioner äro jemförliga med det gudskelof nu mera utdömda pass-systemet, som endast generade och trakasserade hederligt folk, men icke gjorde skälmarne ringaste afbrott. Den i offentligt tryck ifrågasatta bestämmelsen, att författare som under artiklar satte sitt namn eller för dem lemnade vederbörlig namnsedel, skulle för dem sjelfva få ansvara, anser jag i yttersta grad olämplig. Den skulle kunna leda till ökadt pressmissbruk och ett mångdubbladt ansvaringssystem. Enheten i det moraliska och juridiska ansvaret anser jag vara en af de yppersta grundpelarne i vår lagstiftning om tidningspressen. Af den, som egvar sig åt det kallet att utgifva en tidning, kan man vänta och fordra att han i någon mån gör sig reda för tryckfrihetslagen. Huru lätt skulle icke deremot en mängd tillfälliga insändare bli lagbrytare, om de på eget ansvar skulle publicera sina artiklar. Hvarje tidningsutgifvare vet mer än väl, att månen af dem, som bittert klandra pressen för ess skärpa i ton och andra olater, när han någon gång skrifver en uppsats öfver en sak som lifligt intresserar honom, gör sig skyldig till så skarpa personliga utfall och en sådan öfverdrift i framställningen, att det är omöjligt för en moraliskt och juridiskt ansvarig redaktör att ge offentlighet deråt. De större tidningarnes papperskorgar äro ständigt fulla med alster af denna art. Ett bevis på, huru menligt redan splittringen i det moraliska ansvaret verkar, har man t. ex. i landsortstidningarnes korrespondenser från Stockholm. Hedervärda redaktörer af landsortsblad, hvilka skulle skygga tillbaka för att i sina blad sjelfva producera någonting som vore blottadt för all sanning eller af skandalös art, intaga deremot ej sällan ögnaktiga och skandalösa korrespondenser, ör hvilka de frånsäga sig den moraliska unsvarigheten och inför sin publik välta denna . en aflägsen anonym skribent i hufvudstaen. Min mening är, att publicistmötet bör verka ör det faktiska upphörandet af ansvaringsystemet, genom att inför landet och inför less publicitet uttala den meningen, att det r orätt, orimligt och vanhedrande att under uvarande förhållanden begagna ansvaringar. ag anser det äfven önskligt, att mötet i ammanhang härmed uttalar den åsigten, att hvarje nummer af en tidning bör vara ydligt utsatt, hvem som är tidningens reaktör och ansvarige utgifvare. Ar An rv sr ste roligheterna i studentqvarteret i Paris. De tyska tidningar, som i går afton anommo, innehålla några uppgifter om uppomsten af de oroligheter, som förefallit i )uartier latin. Man finner deraf. att anled