vår publicitet; och afhjelparidet af dessa bri-ster kan icke intressera någon så mycket som ärliga, redbara och. rättänkande publicister. . Det kan icke nekas, att några lyten finnas Inom vär press, visserligen icke större: eller vådligare än i andra länder, der tryckfrihet råder och i sjelfva verket sådana, sotti äro omöjliga att helt och hållet förekomma, savida man vill ha en verklig tryckfrihet; men det är i alla fall lyten, hvilkas minskande otvifvelaktigt bör utgöra ett önskningsmål för hvar och en som ifrurt för ett sundt och krattigt offentligt lif. Dessa lyten ha på den sista tiden mycket kommit på tal, och ordandet härom har hos mången framkallat den tanken, att man möjligen kan ha att motse några åtgöranden i lagstiftningsväg, för att afbjelpa vissa missförhållanden. Jag har hört en och annan draga den slutsatsen af några artiklar rörande pressen, som stått ätt läså i Postoch Inrikes-tidningar, att regeringen skulle vara sinnad att framkomma med ett eller annat förslag, som afsåge inskränkningar i tryckfriheten. . För min del betviflar Jag på det allrahögsta, att den nuvarande regeringen skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant misserepp. Det är visserligen sannt, att maktinnehafvate 1 allmänhet, till följd af sakens natur, icke kunna hysa någon synnerlig kärlek till pressen, d. v. s. till den del deraf, -.som är oberoende eller gör oppoSluon, och att man äfven finner regeritigar, som gerna Vilja gälla för liberala och söm uppställa pressfriheten såsom en af vigtigaste principerna i samhällslifvet, dock i praktiken icke vara vbenägna för restriktiv-åtgärder i fråga om den press som faktiskt existerar. Man har mer än en gång sett regeringar helt och hållet glömma de tjenster, som pressen i sin helhet gjort de ideer, hvilka regeringsmedlemmarne sjelfva förfäktat, förgäta det gagn den gjort den lögliga sämhällsntvecklingen och derigenom lugnet och ordningen, och hvilka den kunnat göra derföre att den varit fri och sjelfständig och haft förtroende, för att söka upp ett eiemert smutsblad eller vissa Bjelfsvåldiga och öfverdrifna yttranden, och för att pekande derpå säga: Se der den fria pressen!... Man talar ofta inom guvernementala kretsar om pressens alltför stora makt, och Han, förespeplade ju elt alltför stort inflytande från pressens sida såsom en är de olägenheter, hvilka skulle komma att härflyta af representationsreformen i vårt land. Men detta innebär, såsom verkliga statsmän, hvilkaicke blunda för historiens lärdomar inse, ett missförstånd och en fördom. Pressen har ingen annan verklig makt, än den som ligger i sanningen; liksom pressens frihet icke är någontiog anhat än motsägelsens frihet, möjligheten att hvarje sak, hvarje åtgärd, hvarje förhållande kan skärskådas från olika synpunkter. Verkningarne af det sjelfsvåld, den öfverdrift, som, der frihet finnes, ej kunna förekommas, är ett obehag för stunden; men friheten verkar välgörande alla dagar, både genom det som den frambringar och genom det som den genom sjelfva sin tillvaro förekommer. Det finnes ingen regering, som fallit för lögnaktiga angrepp; men å andra sidan kan Ingen inskränkning i pressfriheten i längden rädda en regering, hvilken trotsär den förnuftiga allmänna meningen. I Frankrike utfärdades för något öfver 100 år sedan (den 15 April 1757) en lag, enligt hvilken alla de, som författade, tryckte eller genom försäljning spridde skrifter, hvilka voro egnade att uppröra sinnena eller göra intrång på regeringens auktoritet, skulle dömas till döden eller; om förmildrande ömständigheter förefunnes, till lifstidsarbete på galerernä.... Månne det lyckades denna lag att förebygga den stora revolution, hvars prodromer då redan voro känbara? Sjelfva Napoleon I ångrade bittert, att han undertryckt pressfriheten och utropade: Etouffer la libertå de la presse, cest absurde Men det var för sent, det var på S:t Helena. Julimonarkien förskräcktes för pressfriheten och sökte på allt sätt kringskära densamma, för att derigenom, såsom den menade, hålla sig uppe; men det var ett misstag; det blef dess fall. Detta erkänna mnumera de män, som företrädesvis voro verksamma att genomdrifva Septemberlagarne. Guizot yttrar i sina memoirer: Vi anställde en mängd pressprocesser; men vi hade orätt deri; de ba mera skadat än gagnat 0ss. Thiers åter har med stöd af ett långt politiskt lifs erfarenhet uttalat den sanningen: lögnen är aldrig att frukta, hvilken offent-: lighet den än erhåller; den förslöas fortare, ja häftigare den framträder; en regering faler aldrig annat än genom sanningen, framför allt genom den undertryckta sanningen. Jag anser som sagdt den nuvarande regeringens ledamöter vara både alltför vältänkande och alltför kloka, för att företaga någonting, som kunde innebära ett öppet eller doldt angrepp mot tryckfriheten. Deremot skulle det möjligen kunna ha något mera sannolikhet för sig, om man tänker att ett förslag till revision af tryckfrihetsförordningen skulle kunna framkomma till följd af enskildt initiativ inom riksdagen. Det finnes mer än en riksdagsman, som i sin egenskap af framåtskridandets förkämpe inom den gamla ståndsriksdagen varit van att.arbeta samman med och bli uppburen af den liberala pressen och som derföre blir i hög grad obehagligt berörd, då han numera, sedan han sjelf finner att allt är godt och väl och att ntet politiskt framåtskridande mera på långiga tider behöfves, ser sina åsigter och yttranden bli föremål för kritik inom pressen. Jag tror dock att de, för så vidt de verkligen vilja vara offentliga män och politiska personligheter, skola behjerta fransmannen Bonjeans ord: Hvad som är mörlande för det parlamentariska föredraget, iksom för alla andens verk, det är icke kriiken, om än aldrig så orättvis, aldrig så passionerad; det som är döden för talarne ch församlingarne, det är tomheten och dena RN mg Irnvten oe ÄN vn REA RR FR