STOCKHOLM den 15 Aug. Om svenska press-förhållanden. (Anförande vid svenska publicistmötet, af Aug Sohlman.) Man har på sista tiden börjat orda ocl skrifva mycket om svenska pressen och des brister. På flera håll har man haft mycke att säga om de svenska tidningarnes dålig het; ja man har ju till och med hört en le. damot af första kammaren, begagnande sir yttranderätt såsom folkrepresentant till per sonliga utfall met på Jäktaren sittande personer, förklara att vårt lands tidningar är de uslaste af alla. Nu tror jag visserligen, att man icke få lägga dylika utgjutelser allt för mycket på hjertat, äfven om de icke äro så direkt dik terade af ett flammande partihat, som d sistnämnda. Det är ett faktum, att så länge en tidningspress funnits man i alla tider oct i alla länder varit böjd att klaga öfver des dålighet, äfven om man på samma gång villigt erkänt tryckfrihetens välsignelser. De kan icke nekas att allmänheten, på samma gång den med ifver begagnar sig af publiciteten och principielt sätter högt värde derpå. gerna talar illa om den publicitet, som för ögonblicket finnes. Detta kommer af flera helt naturliga skäl. Först och främst kommer det af tanken på det inflytande pressen utöfvar, af den naturliga opposition, som hvarje föreställning om maktutöfning framkallar. Dernäst kommer den: omständigheten, att man har lättare att uppskatta det förgångna, det som man ser på afstånd, mera i sin helhet, i större karakteristiska drag och och med sina resultater, hvaremot det hvarje dag utminuterade ofta bär prägeln af stunden och icke kan i hvarje parcell ge någon fullständigare afspegling af ett karakteristiskt sträfvande eller uppvisa större resultater. För öfrigt är det klart, att en ofantlig mängd individer ständig. ha mångfaldiga anledningar att vara missnöjda med en eller annan tidning och låta detta missnöje drabba pressen i allmänhet. Jag behöfver icke i denna församling vidlyftigt orda om de missnöjen, som publicisten på alla håll och kanter måste framkalla. Alla de, hvilkas åsigter med skärpa blifvit bekämpade eller mot hvilka anmärkningar, äfven de fogligaste och mest befogade, blifvit gjorda, äro naturligtvis missbelåtna. Den stora mängd af insändare, hvilkas alster icke kunnåt begagnas, tror sig ej sällan i denna uraktlåtenhet finna en anledning att orda om den dåliga pressen. ) Denne artist, söm kanske har pressen att tacka för att det varit honom möjligt att taga de första fjäten på konstnärsbanan och som sedermera oupphörligt rönt uppmuntran och erkännande, huru färdig är han icke att rubricera den mest välmenande anmärkning såsom ovett och att förnumstigt och summariskt tala om pressens uselhet! Allt detta hör till ordningen för dagen och väcker icke förundran eller nedslagenhet hos den, som någon längre tid arbetat inom publiciteten. en om man nu också ej bör lägga tillvitelserna mot den svenska pressen alltför tungt på hjertat och om det också är sannt, att den som opartiskt och med verklig insigt betraktar förhållandena, måste medge att vårt lands press står så högt som pressen i något annat land, naturligtvis i förhållande till folkmängd och deraf beroende materiella och intellektuella resurser, så bör man derför för ingen de! förneka att det finnes brister inom ) Ett litet, temligen färskt exempel på de anspråk man ställer på pressen och det missnöje, som uppstår, när dessa anspråk icke kunna tillfredsställas, torde det tillåtas mig att anföra. Majoren G. M. Stiernsvärd begärde för någon tid sedan att få i Aftonbladet införd en skrift, hvari han beskyllde en kronofogde för förfalskning. Detta vägrades och då insändaren önskade veta skälet till denna vägran, upplystes han derom, att det icke är lot gifvet att i tryck kalla någon för förfalskare, ! som icke genom laga domstol blifvit dömd saker till förfalskniogsbrott. (Tryckfrihetsförordn. 11, Straffl. 16 kap. 7 och 13 59). Hr Stiernsvärd har sedermera i en särskild broschyr utgifvit sin uppsats och bifogat ett utfall mot Aftonbladets red., talande om pressens dålighet och salvelsefullt instämmande i Pogttidningens ppsata af den 20 Juni under