Aftonbladet – 14 augusti 1868, sida 3

flaska från en springbrunn som stod nästan midt under hennes fönster; meu då barnen hade aflägsnat sig och pigan försvunnit under ett mörkt hvalt borta i allån, var icke en enda lefvande själ synlig på hela gatan, och icke ett enda ljud hördes, med undartag af det osynliga vattnets sakta plaskande. Dora försökte att se det och lutade sig ut, men kunde icke upptäcka någonting annat än en bit af en uthuggen stenmassa, hvarofvanpå växte några gröna ormbunkar, hvilka tack vare sitt höga läge hade fått växa i fred för okynniga händer. Det kommer allt att bli bra tyst och stilla här,, tänkte Dora. Ett slags dvala, föregångaren tili det lif hon skulle komma att föra, började redar att smyga sig öfver henne. Hon tittade ned på gatan, och längst bort vid dess trånga mynning såg hon den gröna, dimmiga floden med en svart båt som gled utför den; och då Dora så låg och stödde sig på fönsterbrädet och tittade ut, föll hon i ett slags dunkelt men icke obehagligt drömtillstånd. Den klara utländska himmelen, den främmande stader och den tysta och stilla gatan, med dess pittoreska minnen af förgångna dagar, vyssjade tanken till bvila och drefvo oro och bekyrmmer på flykten. Förlusten af litet penningar tycktes vara en händelse af föga betydelse, då den jemfördes med alla dessa om ruin och förfall så tydligt talande tecken. Fö öfrigt var Dora ännu ung, och i vanliga fal! är penningen icke ungdomens hvarken hopp eller trängtan. Andra önskningar och andra begär än de låga och smutsiga äro de som fylla ett tjugutreårigt hjerta. Nå, kära barn, hvad tycker du om dig här?. hördes i detsamma hennes moders röst bVakem henne; vände sig um veck log helt platt.