Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 3

Husdjursutställningen. I. Vi skola nu rikta vår uppmärksamhet först på afdelmngen, Hästar. Den var delac i två kategorier: Akerbrulksoch arbetshästar — och ,ridhästar, passande för krigsbruk samt vagnshästar,. Hvardera af dessa begge grupper delades i fyra klasser efter kön och ålder. Hela antalet hästar (oberäknadt föl, som åtföljde mödrarne) uppgick till 110 deraf 49 tillhörde den första och 61 den senare gruppen. Att strängt skilja emellan arbetshästar och vagnshästar har synbarligen mött svårigheter; men är af mindre betydenhet, då hos begge slagen företrädesvis har fordrats styrka och en större kroppsstorlek. Det är gifvet att Norrlandsracen skulle inom denna grupp intaga ett framstående rum, då denna racebenämning omfattar alla starkt byggda hästar af inhemsk härstamning. Att racen är starkt uppblandad känner en hvar. För att ändå bättre ackreditera en starkt byggd häst säges den vara af norsk race, och dertill hänföres den häst nästan alltid, som har ett starkare lopp. För 15 å 20 år sedan började Percheronracen att här omtalas och ådraga sig uppmärksainhet såsom särdeles lämplig för tungt arbete. De införskrifna afvelsdjuren rättfärdigade sitt rykte; men man anmärkte snart att de voro alltför tunga och oviga. Man fordrade att de skulle egä ett raskare lopp, hvilket dock är oförenligt med deras grofva kroppsbyggnad och deras flegmatiska lynne. De här uppfödda rena percheronerna blefvo derföre mindre eftersökta och följaktligen icke så väl betalta som skäligen fordrades. Emellertid har det sedermera visat sig, att denna race är till kroisering särdeles lämplig, hvilket ock på ett ganska tillfredsställande sätt ådagalades derigenom, att alla de vid mötet utställda hästarne af blandad Percheronrace blifvit prisbelönta. De voro också såsom arbetshästar särdeles utmärkta, just tillräckligt groft byggda för att uppfylla här antagna fordringar på styrka, men egde tilllika den liflighet i rörelserha som man önskar hos hästar, hvilka ömsom begagnas för tyngre, ömsom för lättare åkdon: Vi hörde också ingen hästkännare anmärka, utan tvärtom obetingadt gilla, att frih. Beck-Friis 3a-blods-percheron-hingst erhöll första och brukspatron Dugges, troligen 1e-blods-percheron-hingst, fick andra priset; icke heller att den senares jemte frih. Rudbecks sto — begge af samma raceblandning — erhöllo första och andra priset. — Vi förmoda, att djur af blandad Percheron-race snart skola bli mera spridda, och vi känna, att flera personer här i staden, hvilka för sina yrken behöfva starka arbetshästar, gerna skulle vilja köpa sådana och betala dem ganska väl. — Den af grefve Essen utställda hingsten af Norrlands-race, och som erhöll tredje priset, skulle utan tvifvel tagit ett högre pris, om den icke täflat i samma klass med de begge först ofvapnämnda; men den -— jemte alla de öfriga inom denna grupp, hvilka blefvo prisbelönta — häfdade särdeles väl det ora anseende, som Norrlands-racen sedan nge åtnjutit, och som den äfven kan och ör bibehålla, allenast afvelsdjuren väljas med omsorg och sakkännedom samt uvgdjuren rikligt utfodras. Derpå lemnade, exempelvis, Per Nilssons: från Kärreberga hingst (3 år 3 månader gammal), belönt med första priset, ett ganska tillfredsställande bevis. Det är ganska märkligt att, fastän man i Skåne har stor förkärlek för der befintliga och sedan långt tillbaka väl ackrediterade hästracer, så ha äfven norska hingstar blifvit ditförskaffade såsom afvelsdjur. Fadren till Per Nilssons ofvavnämnde hingst är en Norsk premiehingst från Luggude härad i Skåne, och att både far och son voro utmärkta synes deraf, att den senare under utställningen inköptes för 700 rdr af den erkändt skicklige hästkäunaren frih. v. Essen å Katveläs, sedan den på Ladugårdsgärdet lifvit profkörd. Per Nilsson hade skäl till belåtenhet med sin hitresa. Nämnde häst inbringade honom: såsom pris, dels mötets