Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

tänkte hon. Det är säkert någon tvär och gammal ungkarl, som först begagnat dessa omhängen. Hvilken qvinna skulle väl välja ett sådant ämne för sina morgonoch aftonbetraktelser. Hon var nu klädd och öppnade fönstret med en viss otålighet. Utanför bar allting en ännu mera främmande prägel än det som fanns derinom. På andra sidan af den trånga vatan stod en gammal kyrka vid slutet af en mörk alle. Den hade längesedan upphört att användas till gudstjenst och tjenade nu till magasin åt en stor fabrik. enom den öppna porten kunde Dora se högar af granater och kulor ligga på det dammiga golfvet. De kalla, grå murarne voro beröfvade alla sina kyrkliga prydnader, och de målade slasfönstren hade för länge sedan blifvit utslagna och igenmwurade. Altare, taflor, blommor och gyllene kandelabrar voro allesamman försvunna, men högt upp nära taket kunde Dora ännu läsa de halft utplånade orden Gloire ä Dieu. Ofvanför porten stod en biskop uthuggen sten, och klädd i sin mitra. Ehuru bedröfigt stympad, sträckte bilden likväl ut en villig hand för att skänka den presterliga älsignelsen. Men krumstafen, biskopsvärliglietens symbol, var afbruten i den andra handen, som endast omfattade ett onyttigt ragment. Mycket brun och grå var den uthuggna gafveln på denna förfallna byggnad. Och dock hade den sorgliga, gamla ruinen stt visst egendomligt behag. Den person, som iu begagnade byggnaden, hade sannolikt smak för blommor, ty han hade gjort sig ett slags terrass högt uppe på murkanten och fört upp ord och planterat löfkojor och liljor. Höga, vita och fläckfria reste sig de jungfruliga slammorna och sågo helt fagra och rena ut not den mörka bakgrunden. (Forts.)