Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

Ja, allt skulle kunna vara godt och väl, om jag hade dig, tänkte hon nu och beraktade den lilla tafla, som hängde mellan caminen och hennes säng. Ack, min bror! nin bror! utbrast hon, i det hon slog ihop händerna i plötslig sorg och icke kunde se hans bild för tårar. Hvarföre skulle jag förlora dig, min älskade bror? Fruktlösa klagan! Grafven hade slutit sig tillsammans öfver honom, och han kom icke mera tillbaka. Och likväl, huru ofta skulle icke samma klagande rop: min bror! ljuda Dora Courtenays lif? Hon hade sjunkit ned på en stol och dolt ansigtet i sina händer, då dörren öppnades, och mrs Luan trädde in. Tant! Ni här! utbrast Dora helt förvånad. Hvad har händt? Ingenting. Hvad gråter du för ? Dora svarade icke, Hon kunde aldrig tala om sin sorg. Mrs tog af sig sin hatt och kastade den på en stol. Du önskar att stanna qvar? sade hon i förbittrad ton. Nej, tant, det ämnar jag inte. Nå, så vill du tillbaka till Dublin Nej, vist inte svarade Dora sorgset. Tanken på att återvända till det gamla hemmet var Dora ytterst plågsam. Hvad var väl detta hem, utan Pauls kära närvaro att lifva det eller fylla det med ljusa förhoppningar och ömma illusioner? För öfrigt skulle hon i Dublin icke kunna undgå att träffa Florence eller ock mr Templemore. Hon hatade dem icke, men de hade till den grad fyllt. hennes broders hjerta med sorg, att detta stolta och slutna hjerta hade brustit, och den fläck, på hvilken de vistades, blef derföre för henne såsom den hemska afgrund eller den ymma klippa, der någon älskad varelse hade förgåtts och som derföre skyddes för evigt. Men mrs Luan betraktade Henne ännu med