Aftonbladet – 11 augusti 1868, sida 2

DORA Roman itvå delar af JULIA KAVANAGHE. Öfversättning från engelskan af C. J. Backman. Det kom öfver hennes hjerta i denna stund en bitterhet, som hon ej förmådde qväfva. Hon erinrade sig sin onkel, som hade frestat Paul i hans fattigdom, och förmått honom att söka lösa en uppgift, som öfversteg hans förmåga; hon erinrade sig Florence Gale, som hade eggat honom till ett arbete öfver hans krafter och sedan öfvergifvit honom; hon erinrade sig mr Templemore hvars triumf håde förbittrat till och med Pauls sista stunder; och dessa tre tillskref hon hans förtidiga död. Jag måste förlåta dem, tänkte hon; jag måste förlåta de lefvande lika väl söm den döde; men att förlåta är inte detsamma som att älska, och aldrig, aldrig skall det komma att finnas vänskap mellaän dem och Pauls syster !, Var väl verkligen detta stället, för tankar sådana som dessa? Tunga, gråa moln hängde öfver kyrkogården; en sydvestlig vind klagade bland de unga trälen; det hade regnat hela natten, och den senomdränkta jorden sade huru kall och dyster de dödas bädd var. Der slumrade de omkring Dora i hundraoch tusental. Knoade eller beklagade de sig? Lifvet, dess feber, dess vedermödoroch hundrade bekymmer yvoto förbi för dem, och var icke detta ) Se A. B. 173, 174, 176, 178, 180 och 181.