Aftonbladet – 11 augusti 1868, sida 2

har alltid kommit mig att rysa. Jag skulle önska att jag kunde säga honom det. Herre Gud, hvad det var sorgligt att höra! utbrast mr Ryan, skakande på hufvudet åt Dora. Hvad det var sorgligt att höra, min stackars flicka! Ja, svarade, hon, min lilla förmögenhet kom som en gåtva af en vänlig fö och försvann nästan lika hastigt som den kom. Men jag har varit fattig alltifrån. min barndom, som ni vet, och kan lätt gå tillbaka till fattigdomen. John såg med en beundrande blick på den unga högsinnade flickan, som såg så lugn ut och var så intagande med de röda rosorna i sitt hår, och sade med plötslig ifver: Det är inte längre än i förgårs som Thompson sade att jag kunde vara säker om att få den plats jag sökt. Jag reser till Oxfordshire i morgon. Mrs Luan hörde hans ord och betraktade honom och Dora med fordna dagars mörka och buttra blick. Under det sista året hade hon så att säga friat till Dora för John, på sitt eget tafatta sätt, Och nu var hennes möda värre än förgäfves, och ännu en gång såg hon John och Dora i en fattig stuga, med barn rundt omkring sig, medan hon i bakgrunden uppfångade en skymt af mr Brown, resande med ett iltåg, med Doras fyrahundra om året i sin kappsäck. Om hon genast hade tagit John, tänkte mrs Luan förtrytsamt, skulle hennes penninsar nu varit i godt förvar, och om han inte hade förälskat sig i henne, skulle inte hans penningar nu i det närmaste ha varit slut. Herre Gud, så bedröfligt! sade mr Ryan innu en gång. Fyra hundra om året! En sadan liten nätt inkomst! Och nu är alltsammans bortal, Ja, borta var det verkligen, och på samma