Aftonbladet – 7 augusti 1868, sida 2

I honom. Hon kunde icke följa honom till jernbansstationen, ty hennes mor var illamående, men hon tryckte sig nästan hårdt intill honom då hon tog farväl af honom nere vi trädgårdsgrinden, der schäsen stod och väntade på honom. amla Tohnny, sade hon med en suck. Jag vet ätt dö aldrig kommer fillbaka. Jo, det gör jag, inföll han. Farväl, min söta flickal Tårar stodo i hans ögon, då han kysste henne. Kanske var John, när allt kom omkring, ledsen öfver att han skulle resa, då han såg henng så god och vänlig, Skynda dig, änhars kommer du för sent, ropade hans mon, som icke tyckte om denna skilsmessa. doba såg på sin klocka, kysste sin kusin ännu en gång och steg upp i schäsen, med mrs Luan. Hans sista ord voro: Jag skall komma tillbaka snarare än du tror, Dora. Stackars Johnny!; tänkte hon, i det schäsen for sin väg bort åt stationen; han tänker det, men han Skall aldrig komma tillåmrs iman kom tillbaka hem, såg hon elt upphetsad ut. Denna skilsmessa — den örsta som någonsin hade egt rum emellan henna och hennes son, hade varit för mycket för benne. Hon hade kanske icke anat att smärtan skulle vara så stark förr än hon verkligen fick känna den. Dora betraktade henne med medlidsamma blickar, men det låg ett slags stränghet i mrs Luans ögon, då hön besvaradg hennes bl Detta guidglänsande hår och desså röda kidder hade skilt henne från heniies älskling; och hor hatade dem. Det är eget att se, huru svårt somliga natuper ha att förstå hvarandra. Det