Aftonbladet – 6 augusti 1868, sida 3

och jag hoppas att hon måtte bli lycklig, den dyra flickan ! Doras ögon blixtrade. Lycklig med en anvan! — O, huru kunde väl Paul säga så? — huru kunde han väl känna så? — Men kunde det verkligen vara så? Måhända var hans kärlek denna osjelfviska, uppoffrande kärlek; som är lika sällsynt som sann kärlek alltid är. Kanske var den också i det hela icke någon djup kärlek och kunde med lätthet trösta sig öfver förlust och skilsmessa. Men du, Paul, sade hon, hur skall du känna det? Jag skall känna mig olycklig för en tid, och sen skall jag utan tvifvel trösta: mig. Men, Dora, jag tror inte att jag någonsin skall komma att gifta mig. Om du inte gör det, så gör inte jag det. heller, sade hon häftigt, nej, aldrig, Paul! Aldrig! Hvad skulle John säga om det ? John må säga hvad han vill — jag bryr mig inte om honom, För öfrigt skulle jag inte vilja gifta mig med min kusin. Nå ja, tiden får väl utvisa hvilkendera af oss som kommer: att gm det; men gå nu oerh lägg dig, Dora — det är sent.s Hvarföre skulle jag inte sitta uppe här med dig? Vi brukade ju sitta uppe för katalogen och hoppas och drömma. Hvarföre skulle vi inte sitta uppe nu och sörja och klaga tillsammans? Jag kan inte tala om det, sade han i låg ton. Jag skulle. önska att jag kunde — det skulle vara bättre för mig; men jag kan inte.x ti Hvad ämnar du göra med de der penvingarne; Paul?; frågade Dora med blixtrantle ögon; sDu ämnar väl intö Behålla dem?s Förts. följer)