svåra arbetet åt dig, Dora. Det öfriga blir bara en barnlek för dig och Paul — helsa och säg, honom det. Mr Ryan hade gått på med den der antika masken under en hel vecka. Han var en af de många, som taga den goda viljan i stället för sjelfva utförandet. Ett löfte var så lätt och behagligt att gifva. Det tillfredsställde både hans goda hjerta genom utsigten att kunna uträtta något godt och hans tröghet genom att han kunde uppskjuta dermed. Dora log åt hans trohjertade och välvilliga ton och gick derefter sin väg. Mr Ryans hus — och ett vackert och trefligt hus var det — låg i närheten af Phenixparken, och der skulle Dora möta sin bror, som skulle följa henne hem. Då hon såg honom närma sig, märkte hon att han var mycket blek och frågade honom oroligt: Paul — har du arbetat nu igen? Ja, jag kunde inte annat. Jag tror, att i fall det varit mr Courtenays mening att inge mig smak för sina kuriosa genom att låta mig skrifva den här katalogen, han verkhgen äfven uppnått sitt mål. ag måste sätta mig ned och läsa igenom mina anmärkningar, och när jag väl hade börjat dermed, måste jag äfven skrifva, Dora betraktade honom med stigande oro. Han var mycket, blek, men hans mörka ögon brunno af en feberaktig eld. Säkert var han inte sjuk — han var förmodligen bara trött. Du kommer väl ihåg att jag nämnde för dig att mr Courtenay har ett saltkar af Henri-dena-pörsliat återtog Paul. Du vet äfven, att om han också inte höppas attjag skall lösa den svåra gåtan, så väntar han likväl att jag skall framställa en teori i ämnet. Nåväl, Dora, jag, tror att jag är på det rätta spåret — ja jag tror att min teori lip den riktigam :