Aftonbladet – 30 juli 1868, sida 2

sina naturliga anletsdrag, men jag kommer att bli så, mamma. Inte sannt John? Säg inte så, för all del! bad han. .;Huu! Får jag kanske inte bli gammal? Ämnar ni kanske sänka mig ned i en förtidig graf, sir? Dora tyckte i allmänhet icke illa om att skaka på hufvudet, och hon skakade det emot brottslingen; och så häftig var hennes rörelse, att hennes hårnålar lossnade, och en skur at guldbruna lockar föll ned öfver hennes axlar. Dora rodnade en smula, och John, som var alldeles ifrån sig af beundran, vågade att sträcka ut sin hand och med blyg dyrkan vidröra en af dessa vackra lockar. Dora ryckt? den ifrån honom med ett muntert skratt, och mrs Courtenay sade: Har hon inte ett vackert hår, John? Och mrs Luan lade ifrån sig sitt arbete och skulle i sin blinda, vansinniga förskräckelse ha velat mörda Dora i detta ögonblick, om hon kunnat. Hat kände hon icke; men det är icke hatet som ästadkommer det mesta onda eller slår de djupaste såren. Dora fäste åter helt lugnt upp sitt hår, och som det redan var sent på qvällen, fick Peggy tillsägelse att gå och lägga sig; och mrs Courtenay, mrs Luan, och John och Dora skildes åt för att följa hennes exempel. TREDJE KAPIPLET. Paul kommer helt säkert med nattåget, tänkte Dora och då det led mot den tiden, smög hon sig sakta ned i köket för att koka litet varmt tå åt sin bror. Dora var en flicka med godt hufvud, dt burvud a vas en helt lärt såk för H upp eid och tillaga sin brors qvällsvard. Utgangen rättfärdigade hennes förtänksamhet. Vattnet hade nätt och jemt kokat upp, då