Aftonbladet – 30 juli 1868, sida 2

digt, att hon åhörde sin svägerskas lilla trefliga prat utan att veta hvad hon sade. Mrs Courtenay satt och lade en patience, och ehuru hon rynkade ögonbrynen och blickade tankfullt på de på bordet utbredda korten, var hon dock i stånd att prata. Jag önskar att du hade en ny klädning, Dora, sade hon, så skulle du kunna ge den du har på dig åt Peggy Peggy lär allt få lof att vänta, mamma. Då Paul blir en stor advokat och en ryktbar vältalare skall han ge mig en sammetsklädning. John, glöm inte härfvan! John, som helt oskyldigt tänkte på att sammet knappast kunde göra Dora vackrare än hon var, skakade på hufvudet, lik en god och trogen hund, åt den gifna förebråelsen och var lika stum som det nämnda kreaturet. Jag får diamantörhängen också, återtog Dora — så säger Paul — riktikt utmärkta diamantörbängen, mamma Mrs Courtenay suckade mildt. Måhända tänkte hon att diamantörhängena voro bra långt borta. Dora sjelf tänkte så med. Jag skall vara gammal vid den tideno, återtog hon, riktigt gammal med besked, trettio, allra minst. Du John känner eller borde åtminstone känna anatomi. Huru kommer det till att folk se så gamla ut? Huru kommer det sig att ansigten bli så fula och konstiga? Det är iate bara skinnet som förändras. Jag undrar hur jag kommer att se ut när jag blir gammal? Det blir väl så här. Och nu lade hon sitt intagande glada aninte i de mest utomordentliga skryukor och om sin fila Mt dig menniskor iga? Nej, visst inte, svarade Dora helt lugnt, det hon återtog sin naturliga gestalt och