Aftonbladet – 29 juli 1868, sida 3

Jag menade en stor fuling, kära tant; och låt oss nu få te, eftersom Paul inte kommer. Att ordna tebordet var Doras pligt. Hon började med en kort befallning till John Luan om att breda några smörgåsar, i det hon vänligt tillade en anmärkning om det lämpliga för honom uti att fästa en serviett framför sig som en drägellapp på det att han inte bredde smör på rocken i stället för på brödet. Så kom den lilla flickslinkan med tåbrickan, hvarefter Dora satte sig ned bakom ett gammalmodigt tekök och såg genom de ringlande ångspiralerna ut som en ung, ljus Hebe, omgifven af Olympens etherångor. Det var ett mycket tarfligt mål; teet kostade bara tre riksdaler skålpundet, smöret var irländskt och kunde således icke vara dåligt, men om det också hade varit betydligt sämre, skulle John Luan likväl ha funnit det delikat, och intet tå i verlden skulle i hans tycke kunnat gå upp mot det tarfliga kongot. Han satte sig ned och åt upp ett helt fat med smörgåsar och drack säkert sina sju koppar tå — medan han under hela tiden satt och betraktade den der ljusa, strålande flickan framför honom och tåligt underkastade sig alla de pilar som det behagade hennes sorglösa tunga att slunga emot honom. Dora kunde icke undgå att märka sin kusins intellektuella underlägsenhet, och hon var icke så fullkomlig, att hon icke då och då begagnade sig deraf. För att försona detta, begåfvade hon honom, lik en välvillig fö, med ätskilliga inbillade egenskaper. Han var godlynt, och hon gjorde honom högsinnad; han var likgiltig för fara, och hon gjorde honom till en hjelte;.men olyckligtvis glömde hon att känna mer än en måttlig aktning för egaren af alla dessa dygder. Den gåfva; som skulle hb satt kronan på allt