skulle komma, var redan förfluten; men det oaktadt hördes Paul icke af. Qvällens skuggor lägrade sig kring bergen, regnet upphörde, vinden sopade bort några moln från himlahvalfvet, och en stjerna tittade fram här och der, men ändock visade den gråa vägen icke någon högväxt, annalkande gestalt och gaf icke återskall af några unga, fasta steg. Hade någonting händt honom? Hade han blifvit lockad i någon snara och mördad? Men det var icke förgätves som Dora hade ett ljust, glänsande hår och lyckliga ögon och ett muntert leende. De mörka, sjukliga fantasierna flögo genom hennes hufvud Jikt moln öfver en klar himmel. Hon skakade trotsigt sitt hufvud åt dem och bjöd dem aflägsna sig. Jag vill inte tro er, sade hon till dem. Paul har, liksom riddaren eller prinsen i fösagan, gått till den farliga borgen eller den förtrollade skogen och skall, såsom denne, återkomma segrande. Det finns icke någon pröfning som Paul inte kan bestå, och inte något hjerta som han inte kan vinna. Han skåpades att herrska och bli kung. Eftersom han dröjer så länge, är det ett säkert bevis på seger, och om han kommer med nattåget, skall jag släppa honom in, och ingen skall få veta något derom. Vinden kunde gerna blåsa, och regnet falla — medan Dora hade sådana: tankar, kunde hon icke undgå att känna sig lycklig. Hon var ärelysten, icke för sig sjelf; utan iör sin bror. Hon kunde sitta och Grömma om honom, med de ungas ömma dårskap, och aldrig känna att det var dårskap. Det: fanns icke någon framgång söm icke Paul kunde vinna, ingen bestämmelse som var för hög för Paul, och på detta sätt blef. han så smaningom hjelten i sin systers lif. Detta If hate varit ett såtlant som de