ARR Atrn anna nnetr rerna ttrnan AR erRArnrnareTRrNAA ENN drnA RR rRnn nen blifvit drifven in i en vrå och icke kunde komma ut på något håll, ruskade hon upp sig och talade sin motståndare på flykten. Jag har ingenting att skaffa med regnet började hon på sitt surrande sätt. Nej, nej, visst inte, inföll mrs Courtenay förskräckt. Men då mrs Luan hade börjat att surra, fanns det ingenting som kunde hejda henne. Mrs Courtenay lade derföre händerna i skötet och lät henne gå på. Denna dam öfvergick nu från regnet till sin mans sista sjukdom, och då hon hade surrat igenom detta, gjorde hon en liten utflykt till fantasiens verid, i det hon undrade hvad folk kände när de voro döda. Derefter gick hon öfver till slagtarens kött och sedan hon hade plägat sin syster i goda tio minuter släppte hon henne åter lös och drog sig åter tilibaka inom sin tystnads borg, der hon med samma instinkt, som hade skapat hennes försvarsvapen, kände att hon var trygg för den återstående delen af aftonen. Under tiden stod Dora i ett förfallet lust hus längst bort i trädgården och väntade på sin brors hemkomst. Huset, der mrs Courtenay bodde, låg på en liten ljungbevuxen ndde, med en väg på ömse sidor. Husets dörr vette utåt Dublin-vägen, och spetsen på den trekantiga trädgården ledde ut till en annan väg, läng och slingrande, som såg ut som om den för evigt ginge fram mellan ljung och berg, men i sjelfva verket icke låg på mer än fem minuters afstånd från jernvägsstationen. Med en schal lindad omkring sig och i skygd af lusthuset, stod Dora, hvars blick kunde beherrska hela vägen genom gallret på dörren; och öch,väntade och spejade. Men vinden tjöt och regnet hällde ned i strömmar, Och tmuntn, då bantåget