skötet, nöjd med att sitta så, trots det tilltagande mörkret, för att derigenom bespara en tum talg. Flickan kommer att bli alldeles våt,, sade mrs Courtenay efter ännu ett ögonblicks stillatigande; ni borde ha sagt henne att hon inte skulle gå ut, mrs Luan. Mrs Luan svarade icke; hon var van vid detta äfven. Hon var underhuset i den lilla staten, måhända derföre att hon till följd af sin förmåga att spara, hade finanserna under sin uppsigt. Mrs Courtenay, hennes konstitutionella suverän, snubbade och smekte henne ömsevis och tadlade henne, visserligen temligen godmodigt, men för allting, alldeles som om det skulle så vara; Dora, hennes förste minister, försökte då och då attrycka ät sig tyglarne, och hennes son John och brorson Paul grälade på henne och retades med henne, men voro lika maktlösa som hvarje lysande minoritet gentemot en styfsint och hårdnackad majoritet. Mrs Luan var lika oemottaglig för tadel, smekningar och gäckeri. Hon hade en tjock hud och af en förutseende natur blifvit gjord skattfri för alla dylika slags pilar. Med fullkomligt lugn åhörde hon nu huru hon blef tadlad för hvad Dora hade gjort och sade efter en stund, torrt och lugnt: Det var förskräckligt hvad det regnar! Ja, det är just likt hennel utbrast mrs Courtenay i mid förargelse. Hon låter flickan gå ut och sedan säger hon: Det var förskräckligt hvad det regnar!s Ni skulle inte låtit John gå ut, mrs Luan. Ehuru tålig, var mrs Luan, i likhet med månget tåligt djur, likväl utrustad med ett försvarsvapen. Detta -var hennes röst, en tung, hes stämma, som stammade och tvgkade tilldess den besegrade åhöraren gerna köpte tystnad för hvawe pris; vth då hun