tenays yltrande om hönan och ankäggen och sade slutligen med sin grofva, släpande röst: Säger pi det? Sedan hon gjort denna djupsinniga och originella anmärkning, tycktes hon bli helt bestört öfver sin djerfhet och sjönk åter tillbaka i sin förra tystnad. Mrs Courtenay suckade, skakade hopplöst på hufvudet och sade halfhögt: Det tjenar ingenting till att resonnera med henne, stackars barn. Hon är så... ni förstår mig. Mrs Luan förstod detta så till vida, som hon icke gjorde någon anmärkning deröfver. Hon tog sin intellektuella underlägsenhet såväl som sin fattigdom och fulhet för en afgjord sak, som icke kunde bjelpas, och förblef derföre sittande helt lugn och stilla i sin mörka vrå, grubblande öfver sitt lif på sitt eget vis. Ack, om vi hade ett ljus, mrs Luan! sade mrs Courtenay. Mrs Luan svarade lugnt: . . Ljusen äro två öre dyrare på skålpundet i den här veckan. Mrs Courtenay suckade — naturen hade gifvit henne ett frikostigt, slösaktigt hjerta — men sade ingenting. Hon erinrade sig emellertid sin. ungdoms dagar i ett gladt franskt hem, der vaxljus vore en helt vanlig sak och der trymåerna blixtrade som eld i det bländande ljusskenet, och så suckade hon ånyo. Mrs Luan tänkte under tiden: Vi bränna ett ljus hvarje qväll, åtta i veckan, söndagen inberäkvad. Fyra gånger åtta gör trettiotvå; fem skålpund ljus och två öfver i hvarje månad; det gör tio öre dyrare än förliden höst. Vimåste vänta längre med att tända upp ljus.s Och helt belåten öfver denna tysta beräkning; satt bon med händerna hopknäppta i