ögon, ett vänligt leende och de mjukaste feta händer en sextioårs dam någonsin haft. Hon var franska till födseln och irländska genom sitt giftermål, och hon talade engelska med en behaglig fransk accent och franska med en lika behaglig engelsk accent och var naiv och intagande på bådadera språken. Mrs Luan, hennes aflidne mans syster, var en groft byggd, undersätsig qvinna. Hon hade ett tråkigt, simpelt ansigte, med smutsgrå hy, dåsiga, bruna ögon med tunga ögonlock, en låg panna och en sträf, rosslig stämma. Naturen hade behandlat henne mycket styfmoderligt, och lyckan hade alldeles icke skämt bort någon af de båda svägerskornä. Det lilla hus, i hvilket de bodde, var ett af de tarfligaste i närheten af Dublin; deras enda tjenarinnå var en liten flickslinka om tretton år, och hela deras lilla bo skulle knappast inbringat ett par, tre hundra riksdaler, om det hade gått på auktion. De gingo mycket tarfligt klädda, eldade endast när det blef alltför kallt, och brände aldrig mer än ett talgljus, då de voro allena. De voro båda enkor, och vi våga icke nämna hvilken ringa summa deras samman: slagna inkomster utgjorde. Mrs Luan hade en son, som hon med svett och möda hade hjelpt fram till hans nuvarande ställning som medicine studiosus, och mrs Courtenays styfson Paul var ett ungt, lofvande advokatämne; och så hade de till på köpet Dora, som äfven skulle födas och klädas och uppfostras. Huru man hade kommit så långt med så litet, var ett af dessa underverk, som mödrar dagligen utföra, medan verlden ser på och tager det såsom en helt naturlig sak, som alldeles icke är att undra på. Snabbhet i uppfattning var just icke nåot utmärkande drag hos mrs Luan. Hon höfde tl för att fundera Ufver mrs Ovur