Aftonbladet – 28 juli 1868, sida 3

samhet på den ifrågavarande vackra stiftelsen, så att alla som äro berättigade att ingå i den, må göra det och såmedelst medverka till det goda som med densamma åsyftas. Här och der i backarna, (Bref till Aftonbladet.) VIL Vossevangen den 15 Juli. Nu är det en gren af Hardangerfjellen som ligger oss i vägen. Deruppe gå stora hjordar af får och getter i vall. Så länge der finnes något att beta på den branta åsen så stanna vallhjonen der med sina djur, men draga sedan till andra trakter som nomader. Vill ni se de stackars vallbjonens boning så ligger den bär. Den äru; pbyggd af lösa stenar och så låg att man nödgas krypa ditin. Taket är af pågra gamla bräder, belagda med mossa, men de okynniga getterna hoppa upp på taket och skrapa undan mossan, så att man ser upp till den fria himmelen från hviloplatsen. På andra sidan fjellet börjar den nya postvägen, som med tiden skall gå fram till Röldal. Det är en storartad anläggning denna väg, som i slingrande bugter går fram mellan bråddjupen mot fjellets topp. Nu är den dock till en del täckt af snö, så att man endast ser spetsarne af de höga stenar livilka stå på den sidan af vägen som vetter mot branten. Rakt i nordvest ser ni Folgefonden,, den eviga snön, som sträcker sin väldiga drifva 7 mil i längd och 2 mil i bredd. Från den ofantliga snömassan stupa de sakta skridande isväggarne ned i de kringliggande dalarne, och der springa brusande elfvar fram som ur klippan. Der ligger något under snön, säger vägvisaren och ser hemlighetsfull ut. Berget, vaturligtvis. Nej, ett stort bygdalag, som för sin syndiza lefnad blef lefvande begrafvet under drifvan; och sedan den dagen går aldrig snön bort deroppe. Det är nu så länge sedan det kedde, att ingen minns derom, men att det sannt, det är säkert, ty med elfven, som nner fram från drifvan, följa ofta takspån och andra märken, som tyda på att menniskor en gång byggt och bott deruppe.s Nu komma vi ned till. Dalarne i det herrliga Hardanger. Knappast gifves det väl en väg som är rikare på mnaturskönheter än den vi nu vandra fram. Här finns nog af vattenfall, bråddjup, shöfjell och i luften äfvande klippblock, för att man dermed skulle kunna förse hela Europa. Vid hvarje krökning af vägen ser man en ny fors, som kåstar sig utför branten, och af en enda skulle man kunna göra minst ett dussin sådana kaskader som förmå tusentals turister att vallfärda till Schweiz och Tyrolen. Norge är forsarnes och de vilda naturtaflornas förlofvade land. Här måste vi skynda oss fram om viicke vilja blifva genomvåta. Det är Espelandsforsen, som kastar sig med sådan kraft mot dalens botten att vattenmassan flyger vidt omkring som ett genomträngande regn. Blott ett stenkast derifrån dånar Laåatheforsen, som störtar sig ned från fjellet på motsatta sidan, äfven så nära vägen att ingen resande kan passera förbi utan att få sma kinder svalkade af det kalla skummet. Laatheorsen är primus af alla vattenfall häri Daarne, och derför att man ser den nedifrån, så gör den lika så stort intryck som sjelfva Rjukan. Uppe vid toppen delas vattenflölet i två grenar, som våldsamt skamma då le brytas af den branta fjellväggens skarpa usatser. Det norra fallet störtar högst upp ned sådan häftighet att man icke ser vattet, utan blott en bolmande rök, som i täta uoln stiger upp ur klyftan och faller som egn ned i dalen. Det är en oförgätlig syn utt stå mellan de båda fallen och se hur en egnbåge hvälfver sig öfver hvardera försen ich flyttar sig alltefter som vindflägtarne få nakt med de gnistrande vatteddropparne. Om pi vill, så stanna vi litet bland det soda folket i Hildal. Här finna vi åter ett xof på det norska folkets hjertliga stämning not svenskarne. Det är en riktig rekomnendation att vara från Sverge och kongeås 1 — ja, man beklagar sig här öfver att plånd de många resande, som fara fram, så ällan är någon från broderlandet. Här se vi follt upp af de pittoreska Harlanger-drägterna: hon der, i den hvita vecade hufvan, det röda lifstycket och den blå jorteln, är en gift qvinna. Flickorna gå värhöfvade, med hbårpiskor i nacken om hvarlagarne, men med håret flätadt till en krans, irad med band, när det skall vara någon tass. Männen bära i allmänhet en vanlig acka, vidbyxor och en hatt med breda skygen. Knifven, som alltid hänger vid Thelanårksbondens sida, är här försvunnen, och ikaså silfverkpapparne, som brukas af de attiga fjellmäfinen. En Thelemarksbo förlarade en gång för oss, att silfverknappar ro de billigaste af alla knappar, ty de räcka cke blott i hela hfstiden för den som köper em, utan gå sedan i arf till sons och sonons tröjor. Två Hardangerqvinnor ro oss öfver sjön ill Odde. Den ena är af haugianernas sekt, ch så snart vi kommit ut på sjön börjar on en straffpredikan för oss fattiga syndare, om resa land och riken omkring, utan att änka -på hvad vår frid tillhörer. Den gamla qvinnan hvilar på åran och ennes drag lifvas då hon talar. Ögonen få n högre glans och handen darrar at rörelse ä hon höjer den. Vet du rätt hvem Gud i himmelen är? rågar hon. Och är du färdig att träda inör hans anlete om du nu skulle skiljas häan?... Nej, tro icke det, ty då bedrar du ig. Du må söka din Gud om du vill komna till honom. Men hvad har du fjort för tt finna honom?... Inogenting, och derför kall du förgås i din synd, om du icke väner dig till din förlossare och beder honom m hjelp — — — I samma anda fortfar gumman att tala nder hela vägen och synes ibland så exalerad, att man skulle kunna tro henne färig att kasta den förstockade syndaren i sjön. fen lyckligtvis erinrar hon sig det gamla rdspråket, att den som tagit fan i båten, nå också föra honom i land, och efter ett ar timmars rodd nå vi den andra stranden. Vid Odde ligger dampen färdig att föra ss öfver Härdangerfjordens klara vattenspeel. Då vi glida fram mellan de skyhöga ellen, de gröna bygderna och de tjusande ikarne, förefaller det oss som om vi varit å besök här förr. Och det ha vi ju också