Aftonbladet – 28 juli 1868, sida 2

det var ock — det sista. De vanliga medlen användes, men med föga framgång. Läkaren kom i detsamma; vid första blicken på den sjuka såg han att stunden var kommen, Grefvinnan såg sig omkrihg såsom om hon sökte någon. Läkaren trodde sig förstå hennes blick. Han gick efter Dahl och hans hustro. Men den sökande blicken irrade alltjamt omkring rummet. Det är pastorn hon vill se, sade Dahl halfhögt; doktorn kallade honom in. Han kom, dröjande, motvilligt; men så snart grefvinnans blick föll på honom ljusnade den, Han kom närmare, helt nära vädden. Hon lyfte sin matta hand för att fatta hans, gjorde ett försök att lägga den i Evas och log ett mildt lyckligt leende. Pastorn böjde sig hastigt ued och kysste ödmjukt grefvinnans hand. Ni har förlåtit mig? hviskade han. Ja, andades hon fram och med den sucken flydde hennes pröfvade själ till det bättre hem, der det är kärlek och frid och förlåtelse, der den vilseförda återfinner sitt rätta hem, den felande får sin skuld afplånad, den trötta finner ro och hvila. . Frid öfver benne! sade pastorn högtidigt. Den mörke främlingen trädde fram och lade ett litet krusifix mellan de ännu icke kallnade händerna, Hon är en dotter af vår kyrka,, sade han med stark främmande brytning; hon har uppdragit åt mig att visa henne den sista tjensten. Alia aflägsnade siv; pastorn bar Eva ur rummet; honh vär afsvimmad och det behöfdes många och trägna omsurget för att åverväcka henne till satsning. Och nu kunde historien om fa Eva verkligen vara slut, tycker du kanske, min Msare? Den är så ock, men några ord om store Riva vilja vi tillägga i hopp atb du in