Aftonbladet – 28 juli 1868, sida 2

Dahl var djupt rörd och hans hustru gret då hon tryckte grefvinnans hand. Döden jemnar allt,, sade Dahl, och vår räkning var dessutom längesedan utjemnad. Jeg tackar er, fru grefvinna, för er godhet och ert förtroende till oss — med Guds hjelp skola vi aldrig svika det. Jag tackar er också för era vänliga, ödmjuka ord, som vä! anstå ett kristligt sinne — lycklig den, som döden träffar i en sådan stund! Sedan talade den sjuka nästan intet. Hon låg stilla och såg ibland blott upp på sin dotter, ur hvars öga långsamt droppade den ena tären efter den andra. Stundom hviskade hon dotter! och tryckte Evas hand. Minuterna skredo tugnt som tankarne. På samma gång som en klocka ändtligen hördes slå, stannade en vagn utanför porten. En man I steg ur, klädd i mörk, fotsid rock. vid och vecI kad kring lifvet. Han såg ut som en främling; hans hår var svart och lockigt, bans öga var mörkt och djupt. Han gick in i grefvionans rum och några ögonblick senare kom Eva derifrån. Hon hade under de två sista dygnen I knappast ett ögonblick lemnat modren och :under den sistförflutna natten icke tillslutit ögonen. Hon kastade sig uttröttad ned på soffan, dolde ansigtet bland dynorna och åa alldeles stilla. Efter en stund öppnade madam Dahl dörren helt sakta och gick fram till henne, men hon rörde sig ej. I nAxel är här, hviskade fostermodren, men Eva svarade ej. Madam Dahl böjde sig ned och såg på henne, Herre Gud, Hon sofver, stackars barn tillade hon vch smög på tåspetsarne ut ur rummet. Anno en halftimme kerrskade stillhet både derute och i salen och i grefvinnans rum, men hastigt for Eva upp ur sin slummer och ilade ditin, ty hon hörde tydligt sin mor hosta. Så var det ock; ett häftigt anfall I hede inettillt sig: det var förfärligt svårt, men