Aftonbladet – 27 juli 1868, sida 2

LILLA EVA. Berättelse af MATHILDA. I nästa ögonblick var han borta. Grefvinnan reste sig. Kom, dotter, låt oss gå, sade hon. Hvart,, frågade Eva förundrad. Hvart? Ja, hvart skola vi gå? Det är sannt, jag har ju intet hem mera hvarken för dig eller mig! Hvarför kom jag hit? Det var ju blott för att se dig, bedja dig förlåtä mig och sedan — dö! Och så glömde jag allt detta -— glömde att jag är fattig, fattig — ack, mitt hufvud är så oredigt — jag tyckte nyss att jag var rik och ansedd som förr — att ingen hade rätt att förolämpa mig. — Men det var icke så — jag är blott en stackars fallen qvinna, som alla ha rättighet attförakta. — Dotter, du också, du skall göra som de andra, du skall förakta din mor — En våldsam hosta afbröt henne. Hon satte hastigt sin näsduk för munnen, men i ett ögonblick var. den färgad alldeles röd. Eva som ej det ringaste visste hvad hon skulle företaga, sprang till dörren och ropade på sina fosterföräldrar. De kommo båda genast. Eva lade armen om modrens lif och stödde hennes bufvud mot sitt bröst. sHär är ingenting annat ätt göra, sade Dahl sorgset 1 det han hastigt tillredde ett las sockervatten, än att låta henne dricka itet af det här så kanske hostan stannar. Jag såg att hon drack sådant hemma hos Big. Förefvinnan netsväljde litet af vattnet och ) Se A. B. nr 157, 158, 160, 161, 163—165, 167—170;