Aftonbladet – 27 juli 1868, sida 2

då jag såg den puckelryggiga flickan och trodde henne vara min dotter. O, hvad jag har lidit af detta!... Vakande eller sofvande kunde jag ej glömma detta olyckliga barn. Hon kom i mina tankar, hon kom i mina drömmar och alltid — alltid så hotande, så vred öfver att hafva blifvit förskjuten. Jag hade ivgen ro hvarken natt eller dag. ack, när skall jag få det? Hon satte händerna för ansigtet och drog djupt efter andan, men inga tårar kommo. Men dessa penningar, Eva, jag vill ej mottaga dem — det är en allmosa, och af desså menniskor vill jag ej taga sådana. Till och med den tillgifvenhet du egnar mig är en smula, fallen från de rikas bord, och så skulle jag också hafva dem att tacka för mitt dagliga bröd — nej, det vill jag icke. Men denna penningsumma har aldrig varit deras, invände Eva mildt, ty bon hade fast beslutit att icke mera visa sig sårad eller missnöjd öfver något ord af bodren; — de hafva aldrig mottagit dem — — den är: min. Det är detsamma, dotter — jag vill icke: hafva den. Men hvad skola vi då göra, min mor?x Hör mig, Eva; är du rädd för att dela fattigdomen med mig? Nej, svarade Eva modigt, fast hennes: lilla. hjerta darrade vid denna tanke. , Det skall inte blifva länge, hoppas jag: Annu har jag qgvar några juveler af icke obetydligt värde; jag kan sälja dem och hvad de inbringa skall för någon tid räcka för oss. Sedan — sedan, om jag behöfver der, finnes det någon, som ej skall låta mig Yda nöd och icke min dotter heller... fsratet följer.)