Aftonbladet – 27 juli 1868, sida 2

och derföre led hon af att se sitt ideal behäftadt med menskliga fel. Att hon sjelf skulle vara full af fel, det var naturligt, men att han icke skulle vara fullkomligheten sjelf det var oförklarligt. Möjligen synes det våra läsare ungefär detsamma och det hade visst varit vår skyldighet att längt förut uppdaga vår hjeltes feloch brister. Men sanningen att säga hafva vi alldeles icke kommit ihä dem förut, förvämligast derföre att de ej haft anledning att framträda. Vi hafva icke haft den ringaste tanke på att bedraga våra läsare eller besticka deras omdöme; vi halva helt enkelt berättat vår lilla historia, precist som den tilldrog sig och skildrat våra vänner alldeles så som de förefallit oss, utan att tänka på att låta solsken eller skuggor falla öfver dem, eftersom vi ville göra taflan mörkare eller ljusare — vi ha blott målat den så som vi sage den och med de färger vi sjelfva kunnat förskaffa oss, utan att låna eller blanda dem. Då grefvinnan mot aftonen vaknade, var hon lugn och vänlig mot sin omgifning, men så matt, att det ej kunde blifva fråga om att föra henne tillbaka till hotellet. Hon insåg det sjelf och fogade sig stilla i de anordningar som vidtogos för att hon, åtminstone under några dagar, skulle kunna stanna h s Dahls. Hon sade nu att hon redan un-; der några år varit utsatt för sådana anfall af hosta, som nyss, men att de på sista året kommit allt oftare och svårare. Ingen läkare bade sagt henne att hon hade lungsot, men hon trodde det sjelf. Följande morgon förmådde hon emellertid ej stiga upp. on var ej sjuk, men krafterna sveko henne. Hon bad om ett samtal med Dahl. Det räckte länge och efter dess slut bad hon Hva komma in, men sade in