Aftonbladet – 27 juli 1868, sida 2

en af lifvets svåraste lexor att lära — den att äfven de renaste, ädlaste naturer, dem som vi i vårt sinne sätta högt öfver de jordiska svagheterna, dock ej äro fullkomligt fria från dessa. Och Axel Berger hade ett fel och en fördom, som han alltid kämpade med, men som stundom blefvo honom öfvermäktiga. Han var mycket häftig och om han någongång ej förmadde göra sig till herre öfver sin vrede, lade den skärpa, hjertfrätande ord på hans tunga, ord som stuadom hvarken kunde godtgöras eller glömmas. .Derföre öfverlemnade han sig ytterst sällan ens åt obehagliga intryck och kufvade genast den stigande vreden; men någon gång reste den sig så hastigt att han ej hann tygla den förrän det var försent. Men numera kunde han dock åter blifva lugn, ehuru harmen en gång svallat öfver. Det hade icke alltid varit så. Oc han hade en fördom mot allt hvad rang och hög börd hette. Sjelf son af en ringa landtprest hade han mången gäng funnit olidlig den stolta ton hans välborna studiekamrater antogo mot honom — kanske likväl framkallad just af hans egen stolthet; men hvad som egentligen bibriugat honom vedervilja för adeln, var att han som helt ung råkat blifva informator i ett ad-; ligt hus, der han på nära håll fick se just: det allrasämsta resultat af de företräden som för längre tid tillbaka med rätt eller orätt med; följde hög börd. Åtskilliga omständigheter hade under denna tid inträffat, som just genom -hans principals stolthet så pinsamt in-! verkade på den unge Bergers egen framtid och på hans slägtförhållanden, att han aldrig! kunnat glömma dem. Och häri låg grunden till det handlingssätt som var honom så olikt. Men lilla Bra visste ingenting om detta!