Aftonbladet – 25 juli 1868, sida 3

Moder! Moder!s hviskade Eva och dolde sitt ansigte vid hennes bröst, sälskar du mig? Ja, min dotter, jag älskar dig outsägligt och denna kärlek är det enda jag kan gitva lig — ack! jag eger ej en gång ett namn att skänka dig — din faders kan du aldrig bära!n Fader — 0, jag har icke tänkt på att jag också hade en far, en annan far än den som visat mig faderkärlek! Hvar är han? Lefver han? Ja — han — lefver, men — Men han är kanske i nöd — han är kanske olycklig? i Nej, han är rik, mäktig, ärad — jag vet icke om han är lycklig. Säg mig hans namn, moder! Icke nu; när jag är död en gång, skall du få veta det af — af min biktfader! Eva ryckte sig ur modrens famn och såg på henne med stora ögon. Detkändes kallt i hennes hjerta. Jag är katolik, mitt barn, sade grefvinnan mildt. Det kylde ännu mera i hjertat. Likt alla rättskaffens protestanter, pa den tiden åtmirstone, hade lilla Eva lärt sig att betrakta katoliker i allmänhet med en blandning af mediidande och afsky. Det var som ett band mellan modren och henne redan brustit. Hon säg sig om efter sin fosterfar och pastorn: hon tyckte sig behöfva ett stöd, Modren förstod hennes blick och sade; De hafva lemnat oss allena. Den här trädgårdsmästaren synes mig vara en gvanlig man; hans sätt att vara och uttrycka sig är vida öfver hans stånd, tillade grefvinnan halft för sig sjelf, Jag undrar om hans hustru — Ack, hon är den bästa, hjertegodaste spinna verijonn, aftvtd Rva ifrigt oc fat