Aftonbladet – 24 juli 1868, sida 3

ch van vid öfverflöd — hon skall behöfva mycket mer än du kan gifva, om du blott här ditt arbete, men ... Dahl fullbordade icke meningen, men Eva förstod den ögonblickligen. Men jag har också penningar,, fortsatte hon, mycket penningar; tack vare — han rodnade djupt och stammade några osammanhängande ord. Tack vare deuna goda vän, ifyllde Dahl, som ej tillät oss gilva vika för en syndi ach onödig stolthet. Utan honom, Eva, hvad hade du då haft att gifva din mor? Jag vill visst icke påstå, sade pastorn, att jag förutsåg hvad som nu inträffat, men jag ansåg det vara rättast att emottaga gåfvan, och jag trodde alltid att den förr eller sednare skulle komma till nytta och välsignelse, om ej för Eva sjelf, så för någon annan. Det hade då alltid varit henne en stor glädje att kunna skänka bort denna summa, när hon fann att hon ej sjelf behöfde en. Under tiden hade Eva hunnit öfvervinna sin förvirring, och kanske var det endast derföre pastorn höll sitt lilla tal, t han såg huru hob stridde med sig sjelf. Med en viss vördnadsfull hjertlighet, närmade hon sig sin fordne lärare, såg upp på honom med en ödmjuk bedjande lick, och sade enkelt och okonstladt; Kan ni förlåta mig? Och hålla af mig som förr? i En sådan blick och en sådan bön! Hven Iskulle kunnat motstå den? Icke vår heder lige pastor atminstone. Han glömde att d ; : voro allena, glömde både det förflutna oci et tillkommande och slöt den sköna bedjer ,Iskan häftigt i sin famn under det kan hvi skada: F0dh du Bvä, key du hållg af mig? Ku