Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 3

TEATER. EHumlegårdsteatern. — Djurgårdsten term: Notariens frieri. — Enryslig händels eller skolkamraterna. Det sällskap, som under hr Rohdes led ning sedan någon tid gästat Humlegårdstea tern, har redan lyckats tillvinna sig publi kens bevågenhet i ganska hög grad. Til detta gynnsamma resultat ha den ej illa vald: repertoiren och det jemna utförandet bidra git kanske i lika stor mån som den raskhet med hvilken nyhet aflöst nyhet. En anna erkänd orsak härtill torde ligga i den musikaliska hållning, som man med nöje iakttagit hos sällskapets repertoir. Så har mar fått se och höra Mehuls täcka operett Der föregifna skatten, som fordom var Stockholmspublikens gunstling; så vidare Den lilla sångfågeln, ett litet ganska angenämt sångspel, visserligen något hjertnjupet och missnaivt på sina ställen såväl i text som musik, men i alla fall rätt underhållande, samt slutligen Herrar Dunanans resa, ett af Offenbachs tidigare arbeten, der han ännu är endast den lustige och tokrolige skämtaren, ej den tvungne och konvulsiviskt grimaserande folknarren. Då dessutom styckets text (af Siraudin och Moineaux, ej af det illa beryktade bolaget Cremieux och Haley) blott erbjuder en följd af besatta situationer utan rim och räson, men lustigt nog hopkomna, blir man, om ej just riktigt road, åtminstone satt i godt lynne rör ögonblicket af detsamma. Utförandet har mycken andel häri; bland de spelande utmärka sig isynnerhet hrr Rohde och Tivander som de båda gyckelmakarne. I Den lilla sångfågeln, hvilket stycke alltsedan den första representationen hållit sig på scenen, tillvinner sig hr Casper välförtjent bifall för sitt ypperliga återgifvande af en engelsk lord, äfvensom fru Cederberg (Netschen) och hr Brohman (Friedel) för sitt behagliga utförande af saugnumren. En af sällskapets flere komiker, hr Uliberg, f. d. elev af hr Selinder, har dessutom inöfvat en liten bellettkår, af hvars redan förvärfvade skicklighet man haft tillfälle att se Vackra prof i ett par dansnummer, inlagda i Herrar Dunanans resa. ör omvexling af nöjena synes sålunda vara väl sörjdt; och när dertill kommer, att äfven inom den dramatiska genren sällskapet eger flere ganska goda förmågor (t. ex. hr och fru Boström, hr och. fru Tivander m. fl.), så torde man kunna förutspå detsamma fortfarande samma framgång som hittills. Efter att temligen länge — mången tycker allt för länge — ha sökt tjusa med Pariserlif, har Djugårdsteatern nu bytt om och gaf i går två nyheter. Notariens frieri, ustspel i tre akter af Marc-Michel, Labiche och Beauplan, var, trots de välkända förattarnamnen, ett grundtråkigt arbete, hvars ongörer ej ens det, som vanligt, förtjenstulla utförandet förrådde öfverskyla. Utom lenna ensamt för sig dödande ledsamhet iniebär stycket äfven mycket för svenska sinen vidrigt genom det oupphörligt återvänlande giftermålsmångleri, hvaraf intrigen erflödade, och der det endast är hemsumma som tages i beräkning mot hemviftssumma. Publiken syntes också vid dess lut fullkomligt likgiltig. Efterpjesen: En yslig händelse eller skolkamraterna, en en-aktsars af Labiche och Monnier, var deremot rdeles uppsluppen, ehuru måhända för mlig till sin grundide, och väckte följktigen mycken munterhet. Någon fullkomig nyhet var den emellertid ej: ty, om vi ej ,edraga oss, gafs samma stycke, i bearbeting, på Humlegårdsteatern för elfva år sejan under benämning: Ett mord vid Norrtullsatan. Hrr Thegerström och Bergström birogo i hög grad till styckets framgång geom sitt förträffliga spel, för hvars skull enamt det förtjenar att ses... Salongen var vanligt glest besatt, en följd säkerligen af ommarlifvet och sommarvärmen, ehuru den enare, på grund af teaterns välberäknade aftighet och rymlighet, ej på långt när känes så tryckande som man skulle förmoda ror nm DANEARK Den kungliga familjen gjorde förl. söndag tt besk Kös kunseljpresidententen prefvå