Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 2

LILLA EVA. Berättelse af MATHILDA. Men det är en egenhet att ungdomen så lätt gripes af dylika känslor, af tankar på död och förintelse, som för dem icke ega något förskräckande, men som dock göra dess sorger tunga, tyngre än den gamle tror och kan påminna sig. Ty när man tänker tillbaka på sina ungdomsdagars sorger finner man dem alltid lätta och obetydliga, just derföre att man glömt huru liten kraft man hade att bära dem och huru lätt man hänf sig åt den vemodiga tanken att för dem fanns ingen aunan läkedom än döden — man har, med ett ord, glömt huru de kändes, dessa sorger med fjärilsvingar, som den engelske skalden säger. Lilla Evas kinder hade emellertid återfått sin friska färg, ty hennes sinne hade blifvit lättare efter förklaringen mellan henne och fosterföräldrarne. Mycket hade också derefter klarnat inom henne; hon visste nu hvad det var som smärtade henne, men hon visste ock att det gick an att kämpa mot denna smärta och ätt den en gång 1 tidernas längd skulle kunna, om ej öfvervinnas, dock mildras. Men hennes öga hade nu ett annat uttryck än förr. Ren och klar som fordom hade dock blicken fått ett djup och en värma, hade fått ett annat innehåll än förr, så att fostermodren stundom också tänkte, då hon såg in i den noga flickans öga: Snart är nog vår lila Eva borta för alltid! Föröfrigt gick allt siv vanliga gång. Eva öch Sofie vord lika goda vänner som förr uch 5 B. ur 157, 158; 160, 161; 168—163 del