Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 2

hon ej tror vår berättelse. Emellertid måste jag lofva att föra flickan till henne — huru skola vi nu göra, Gustafva ? Den som det visste bara! Om vi nu gå dit med Eva, så tror hon kanske ändå att det inte är den rätta... Ja, det är just det jag är rädd för. Om vi skulle taga dit båda flickorna? Det vore inte så galet. Men — nej, då är det bättre att grefvinnan komraer hit och å skicka vi efter Sofie och hennes moster och pastorn — och — det faller mig något in, Dahl — den hustrun som jag tog emot Eva af, lärer vara på landet, i Huddinge någonstädes, och henne borde vi väl framför allt söka få hit. iD : Ja, det tror jag! Det vore ju erli; — men huru har; du fått reda på Hanen Jo, fru Fernlund... Nå, det är då ett riktigt öde att hon alltid skall dyka upp när det är fråga om detta!, sade Dahl halft leende. — Åh du må tro hon har aldrig varit riktigt försvunnen fast vi aldrig talat om henne, Eva och jag, ty vi visste att det var dig så emot, men Eva har hjelpt henne mycket af sina sparpenningar. Men nu är det så — du mins ju att hon hade Oscaras lilla pojke hos sig? E Ja, bevars. (Forts.)