Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 2

en önskan — den att få återse sin dotter och erhålla hennes förlåtelse. Jag har numera ingenting att gifva henne, sade hon till mig, utom min kärlek, men den tillhör henne, hel och odelad. Ingenting? Hvar har hon gjort af sina rikedomar då? Hon var ju rik som ett troll. De ha efter all anledning öfvergått till den der danserskan och hennes gelikar; säkert är att grefven knappt var i jorden förrän kreditorerna kastade sig som hungriga vargar öfver hans qvarlåtenskap och det var med möda hennes vänner kunde åt henne rädda grefvinnans kläder och juveler, hvilka senare dock ej befunnos af så stort värde, ty då de sedermera skulle försäljas, visade det sig att grefven låtit ur de största och dyrbaraste smyckena borttaga ädelstenarne och ersätta dem med oäkta sådana. Emellertid återstod alltid så mycket att grefvinnan kunde bestrida resekostnaden hit och ändå har hon åtskilliga dyrbarheter osålda, men det blir väl otillräckligt för. framtiden ändå. Ja, hvad skall hon nu lefva af? Hon lefver väl inte så länge, men något måste hon i alla fall hafva. Dock — det blir väl råd för det; jag minnes ett ord af pastorn, jag, som jag icke aktade stort på då, men nu visar det sig att det är bättre vara förtänksam än efterklok, sade Dahl som återtagit sin vanliga ton och sitt hvardagliga uttryckssätt, hvilka båda han under sin berättelse omedvetet bortlagt med en dunkel känsla af att de ej passade för ämnet. Hvad menar du? frågade Hans hustru. Jag vill ingenting säga; få se om ej den tanken kommer af sig sjelf — — ja, nu är det så att pgrefvinnan bara tänker på Eva och vill se henne. Jag har ej talat om huru hon misstog sig på de båda flickorna, ty det hur Hon Net förub och det mörks kyätigt att